Pascal vill ju bara

Få band har blivit så saknade som Pascal. Det kanske inte märktes under pausen när medlemmarna sysslade med sina respektive sidoprojekt Skriet, Nej och Dödsfest, men återkomsten talade klarspråk. Det blev tårar och moshpits på Way Out West, tätt följt av spelningar med känslosamma kommentarer som ”Utan er hade inte jag klarat av att leva!” vid merchbordet. Revy blev bandets första album på fem år, som blev överöst av komplimanger från en enad kritikerkår. Det är inte mycket som Sverige kan enas om, men en sak har vi gjort klart för oss – vi behöver Pascal.

Lyckligtvis spelar bandet på Festival Del Mar Asperö ute i Göteborgs skärgård på lördag, tillsammans med Södra Sverige, Slowgold och många fler. Sedan vi träffade Pascal i vintras har de hunnit släppa singeln Hellre ensam och jobba på ett nytt album, men det fanns mycket att prata om även då – bland annat könsrock, krokodiler och kärlek.

Förväntade ni er att comebacken skulle bli en sån snackis – att ni skulle få vara med i Gomorron Sverige, Breaking News med Filip & Fredrik och allt det? Var det något som ni ens kunde föreställa er när ni stod i repan och började spela igen?

Isak: Vi tänkte nog aldrig att det var en comeback.

Manuela: Vi bara spelade inte på några år så började vi repa igen. Ibland behöver man en paus från saker och ting. Men nej, vi förväntade oss inte att få vara med i TV. Det var lite som en surprise.

Erfarenheten ifrån era sidoprojekt, har den påverkat hur ni fungerar som band i dag gentemot för fem år sedan?

Manuela: Man lär sig alltid av att spela med andra. För mig känner jag att det så jävla skönt att spela med Mimmi och Isak.

Isak: Vi bygger någon slags egen zon.

Manuela: Jag tror i och för sig att vi pratar lite mer med varandra nu. I stället för att grubbla på något och vara tyst för att inte skapa konflikter så vill man reda ut det. När vi väl gör låtar så kommer materialet bara.

På Jag vill ju bara sjunger ni om att vilja bli älskad mer än någonting annat och på Forever sjunger ni om att kärleken kväver er. Det är som att ni är rädda för en konventionell tvåsamhet. Är det så?

Isak: Kanske inte rädda, men…

Mimmi: Vi har ett kritiskt förhållningssätt till tvåsamhetsnormen, för det kan vara väldigt destruktivt ibland.

Så ni har ingen vilja att sjunga om hur bra kärleken är?

Manuela: Vi har gjort kärlekslåtar förut också.

Mimmi: Kärlek är ju aldrig okomplicerad.

Isak: Vi har mer kärlekslåtar med komplicerat innehåll.

Manuela: Vi har ju inga låtar som går ”Aah jag mår så jävla braaa!”.

[Isak och Mimmi skrattar]

Skrevs alla låtar på Revy i repan när ni började spela igen eller finns det gamla låtidéer med?

Isak: En gammal låt finns med.

Manuela: 5000 spänn.

Och den släpptes aldrig för att…?

Manuela: Den var en sån grej som vi spelade i repan och aldrig gjorde någonting mer med, mest för att den bara var rolig för oss själva.

Isak: Sen efter fem år kom vi på att den var jävligt bra.

Manuela: Kanske låta andra få höra vårt *mästerverk*. Och för att vi kände att ”tänk om vi får tillbaka de där 5000 spännen?” [skrattar]

Första EP:n hade Hungrigt hjärta, Förbi fabriken hade Jonnie, Galgberget hade Smärtstillande, splitten med Mattias Alkberg hade Håll om mig och nu har ni Forever på Revy. Det känns nästan obligatoriskt för er att ha med en cover på varje skiva. Är det med flit eller har det bara råkat bli så?

Mimmi: Det har nog bara råkat bli så.

Manuela: Vi har faktiskt en på alla skivor! På Orkanen finns vår version av Tutti Frutti också. Det är ju ganska kul att spela på någon annans låt och inse ”shit, det här blir ju bra!”.

Hur kom ni på idén till att tolka I’ll Stay By Your Side?

Manuela: Vi hade pratat om det ett tag, för att den är jävligt bra. The Hurriganes är jättejättebra. Det var ju du Isak som sa ”ska vi testa?”. Så hade du översatt den och lät det klockrent. Den var enklare att översätta än Hungrigt hjärta.

Ni har ju blivit väldigt omtalade när ni har gjort covers, typ Smärtstillande. Känner ni att det finns en viss hit-faktor där?

Manuela: Gud, vi har nog aldrig tänkt på det så. Jag tänker att jag vill hylla någon annans låt för att det är kul och låter bra.

Isak: Sen har vi gjort versionerna så pass oigenkännbara att de knappt går att jämföra.

Manuela: Det blir mer som en tribute. Men vi skulle aldrig göra en cover på en låt vi tyckte var dålig.

Har någon av er blivit tillfrågade att vara med i Så mycket bättre? Känns som att ni skulle vara proffs på det.

Manuela: [skrattar]

Mimmi: Nej.

Manuela: Det kommer nog aldrig hända.

Skulle ni säga nej även om ni blev tillfrågade?

Manuela: Isak, det skulle ju bli du som blev tillfrågad så det är upp till dig!

Isak: Jag växte faktiskt upp där det spelas in, några mil därifrån.

Manuela: Men nej, det känns så himla mögigt. Det är inte vår kopp te.

Mimmi: ”Så mycket sämre” skulle vi gärna vara med på.

Manuela: Om det är någon Onkel Kånkel-tribute på gång så kommer vi direkt. Eller om Eddie Meduza hade levt hade vi varit med.

Mimmi: Eller om någon ifrån Dia Psalma var med.

Manuela: Då hade vi ställt upp!

Isak: Onkel Kånkel, Eddie Meduza, Dia Psalma och Pascal.

Mimmi: Det hade blivit bra TV.

Manuela: Och Svullo. Hade så jävla gärna gjort en cover på Ride On!

Mimmi: Förlåt, men vi gillar könsrock.

Isak: När vi åkte in i Göteborg lyssnade vi på Onkel Kånkels julskiva.

Manuela: Det är en ganska underskattad skiva ändå.

Vad oväntat! Det måste jag ändå medge.

Mimmi: Varför då?

Könsrock får inte mycket utrymme i media.

Manuela: Jag vet! Det är jättesynd.

Mimmi: Det och trallpunk. Det blir som bespottat.

Manuela: När Mimmi kom hem till mig i förrgår drog hon upp det här bandet Stiltje som gav oss en skiva 2006. Också ett bra trallpunkband.

Är ni fortfarande lika intresserade av att samla på uppstoppade djur?

Manuela: Ja, jag köpte en jättefin ekorre förra veckan. Det hela har utvecklats lite, men jag har börjat samla på olika former av djur som är byggda av snäckor – sånt som man hittar på en loppis. Jag hade jättemånga uppstoppade fåglar som vi hade med oss på vår första spelning också.

Jag läste att ni hade en uppstoppad krokodil också?

Isak: Ja, det har jag faktiskt. Två stycken små krokodiler. Men vi hamnade i rejält blåsväder på grund av dem. Jag sade det på en intervju med Radio Gotland, men det följdes aldrig upp. De sade bara ”jaha…”

Manuela: Vi hade skämtat om att vi skulle göra inbrott på ett ställe där de har jättemånga uppstoppade djur.

Isak: Det är för övrigt huset där de filmar Så mycket bättre. Där bodde det en helt vansinnig, jätterik man som hade varit i Afrika och hade huset fullproppat av djur.

Manuela: Han ringde och sade att han skulle höra av sig till polisen.

Isak: Ja, jag satt på vårdcentralen så ringde han och sade ”Jag vet vem du är. Jag har kollat upp dig. Jag vet att du känner min granne. Du har stulit min krokodil.” Så jag fick säga till honom medan jag satt i väntrummet att ”jag har inte stulit din krokodil!”.

Men det löste sig till slut?

Isak: Ja.

Han kanske har skrivit en låt om att ni har snott hans krokodil?

Manuela: Precis! Men som sagt, jag köpte en jättefin ekorre förra veckan så det intresset är fortfarande vid liv.

Mimmi: Jag har en uppstoppad chinchilla och en uppstoppad undulat. Den är mitt livs ljus.

Isak: Jag har en räv som ser riktigt störd ut. Den har ett speciellt uttryck.

Historien om binnikemasken Pascal i den tyska vodkaflaskan, är den sann?

Manuela: Shit, nu snackar vi vår gamla hemsida alltså.

Isak: Ojojoj.

Manuela: Ja, vi hade med den på scen.

Mimmi: Det var vår maskot.

Manuela: Det är väl asmäktigt att ha en binnikemask som maskot? Det är den bästa parasiten. Precis som vår musik så parasiterar den sig in i ditt liv.

Mimmi: I stället för ansikten har vi bara hullingar.

Manuela: Jo, men binnikemasken – den var for real.

Er ljudbild utstrålar mycket droger och dekadens – som att sitta på en riktigt rökig bar och vara hög, men ni verkar vara väldigt städade personer?

Manuela: Vi ville aldrig vara ett cleant rockband. Det är ingenting vi trivs med.

Mimmi: För mig är Pascal ingen underhållning. För mig blir det som någon slags konst. Jag bryr mig inte om vart det ska passa in.

Manuela: Men jag förstår vad du menar. Vi har aldrig tänkt att det ska låta fint. Jag vet inte om ”fint” är ett bra ord, men det ska inte låta cleant och snyggt. Det är inte vår grej. När folk lyssnar på oss vill jag att de tänker ”Va, är de bara tre personer?”. Jag tycker att det är intressant hur folk konsumerar kultur där det finns samhällskritik, ursinne eller någonting som skaver. Då färgar det av sig.

Är planen att Pascal ska bli större än någonsin?

Manuela: Just nu har vi inga planer alls. Vi gör lite som vi känner för nu. Det är inget jobb. Om det blir ett jobb så blir det inte kul. Vi ska inte behöva känna att vi måste göra något.

Mimmi: Vi ska inte känna att vi behöver skriva en hit. Vi hade ett jättebra mål – vi skulle bli ett känt bands favoritband. Om jag fick välja ett så hade det varit Killing Joke.