Paul McCartney
Roskilde, 4/7 – 2015

Som headliner för Roskildes sista dag (och hela festivalen) drar Paul McCartney fram veckans tveklöst största publikhav framför Orange Stage. Kanske är folkmassan inte lika tätt packad som under exempelvis Kendrick Lamar eller Florence & the Machine men att han drar flest åskådare råder det inga tvivel om. Publiken är också blandad: allt från riktiga die hard-fans i samma ålder som McCartney själv via unga poptjejer till ett gäng något skräniga danskar som ibland verkar tro att de är framför Die Antwoord. Att det ser ut så här är inte heller förvånande: har man spelat i världens största band och sedan dess varit aktiv musiker både som soloartist och i andra konstellationer i 45 år är det rimligt att folk dyker upp.

Att publiken skulle närvara var det egentligen ingen som betvivlade, däremot var jag personligen både nyfiken och nervös kring vilken typ av Paul som skulle göra fansen sällskap. Förra årets The Rolling Stones-spelning på just Orange visade att legendariska gubbar inte nödvändigtvis behöver vara trötta, även om de fortfarande är gubbar. Sedan går det att jämföra med Bob Dylan, som ibland kan bjuda på otroligt sövande live-framträdanden (Peace & Love 2011, till exempel) men också mycket mer intima och intressanta spelningar under andra turnéer.

Vad blev det för Paul då? Lite av det mesta, ska det visa sig. Inledande Magical Mystery Tour är en lagom avvägd öppnare: tillräckligt allsångsvänlig och populär för att sätta igång konserten men inte så stor att det känns som ett trumfkort redan är borta. Å andra sidan visar det sig att Paul har ett närmast oändligt antal låtar av samma eller högre kaliber. Stämningen är god, benen må vara trötta efter en veckas intensivt festande men för många (mig inkluderat) är det inte orimligt att det är både första och sista chansen att se en artist av den här storleken, så att fötterna värker eller att strupen är torr blir denna afton oftast sekundärt. De tillfällen när sådana tankar gör sig påminda är under de mer oengagerade spåren, vilket allt som oftast är när det är dags för nyare solomaterial eller en tröttare Wings-låt.

Paul med sitt liveband verkar lägga mindre tankar på vad som spelas, och för sin ålder får han ändå sägas vara förhållandevis vital. För honom är allting han spelar en hit i någon bemärkelse och där detsamma absolut kan sägas om fansen längst fram så är det en del av kvällens material som inte riktigt har samma genomslagskraft. Efter ett tröttare solospår där just mina egna fötter och mängden damm dominerar mina egna tankar visar Paul, som han gör flertalet gånger under kvällen, varför han är (eller åtminstone var beroende på vem du frågar) en världens främsta låtskrivare. Got to Get You into My Life och Good Day Sunshine (som har blivit något av en live-raritet de senaste åren) är ett sådant tillfälle. Att det ibland blir rätt gubbigt får man helt enkelt acceptera: det är trots allt en gubbe som festivalen bokat.

På ljusfronten är det förutom Roskildes gigantiska ljusrigg inte speciellt upphetsande. Vissa spår ackompanjeras av animerade bilder från spelet The Beatles: Rock Band som både som koncept och visuell upplevelse är rätt sömnigt. Det är sex år sedan spelet kom och bilderna har inte direkt åldrats med värdighet. Om färgerna alltid är så trista eller om skärmarna fått ett nytt Instagramfilter med fokus på grått är oklart. Oavsett vilket så hjälper de inte till med att sudda bort gubbstämpeln. När temat ändå är TV-spel så ska det flikas in att nya mastodontspelet Destiny också får sin tid på bildskärmarna, när Hope for the Future spelas. Jag tror inte det är avsaknaden på spelintresserade i publiken som är huvudanledningen till att låten mest liknar en lång kollektiv gäspning. Förmodligen är det spelningens tröttaste ögonblick, och visst är spännande att höra nyare material (samtidigt som det är förståeligt att McCartney vill spela den) men det är ärligt talat inte därför publiken samlats här.

Mellan låtarna pratar Paul en del på förhand nedskriven skoldanska vilket publiken såklart älskar, även om han vid något tillfälle tvingas upprepa sig för att få till uttalet. Det känns som en lagom blandning av mer spontana händelser (de lite töntiga men rätt effektfulla bifallsropen som publiken direkt upprepar, till exempel) och planerade element. Vid ett tillfälle tas två tjejer upp ur publiken, varav den ena får sin underarm signerad i tatueringssyfte och den andra först verkar nöja sig med en tårfylld kram men sedan snabbt tar tillfället i akt och ber om en autograf på sin t-shirt. Även vid lite mer riskabla moment som detta sköter sig Paul med bravur, men det känns ibland något pliktskyldigt och inte alltid med den genuina glädje som ibland faktiskt går att skymta. Det märks att han har all rutin som krävs för att hantera spelningar som dessa, men det är tråkigt att också tillställningar så magnifika som Roskilde kan bli en annan dag på jobbet.

Det blir givetvis bättre och nästan förvånansvärt naturligt när det är Beatles-låtar som spelas. Om det är för att publiken som oavsett om det är Eleanor Rigby (var stråkarrangemang inte är helt klockrent live), The Long and Winding Road eller Lovely Rita tar i för fullt eller för att Paul också vet hur bra de låtarna fungerar och därför agerar därefter är svårt att avgöra. Det går att rabbla låtar i evighet (något konferenciern också gör, alla 39 som spelats, när kvällen är över) men det räcker att konstatera att karln sitter på en av de mer imponerande repertoarerna genom tiderna. Han behärskar också mycket musikaliskt: förutom de rätt ointressanta och gubbiga partierna när han rockar för mycket på sin bas blir det som finast i de delar där han ensam får ta över scenen med en akustisk gitarr, ett av sina pianon eller en ukulele. Det senare instrumentet ser vi i George Harrison-skrivna Something när Paul ensam inleder låten solo på ukulele efter ha med ett lagom känslosamt tal dedicerat låten till just Harrison. En fin gest som tillsammans med Blackbird tidigare blir konsertens intimaste moment, mycket tack vare av resten av bandets avhållsamhets och Pauls imponerande stämma.

Det är dock i spelningens andra halva som det verkligen tar fart. Monsterhit på monsterhit avlöser varandra, och det blir glesare och glesare mellan solo-/Wings-låtarna som tidigare pepprat setlisten. Ob-La-Di, Ob-La-Da, Back in the U.S.S.R. och Let It Be höjer stämningen successivt och när James Bond-temat Live and Let Die drar igång är både publikens känslo- och bandets förstärkarlägen på maxnivå. Den orkestrala rocken har fått en ny, mycket mer arenarockigare kostym och när bandet väl dundrar in exploderar himlen ovanför Orange i ett färgsprakande fyrverkeri. Det smäller rejält och när en ännu större mängd pjäser också går av i nästa refräng är det bara att kapitulera. Paul sparar inte på krutet och det är gränsfall för vad jag är redo acceptera när det kommer till arenarock, men det är trots allt Roskilde och Orange så det finns egentligen inga andra tillfällen när en spelning som denna hade funkat på samma sätt.

Utan någon presentation tystas sedan det långa jublet för en sekund med de första ackorden i Hey Jude, innan det återvänder med tidigare ohörd styrka och intensitet. Återigen är det inledningsvis ett lugnare nummer där Paul och piano-kombon (samt öronbedövande allsång) bjuder på ytterligare ett fint ögonblick som står i bra kontrast med det rätt rejält rockande numret precis innan. Tyvärr envisas bandet om att få ta plats och göra även denna massiva ballad till en onödigt bredbent rocknummer, som dessutom dras ut i all evighet när först herrarna och sedan damerna i publiken ska turas om att sjunga refrängen. Visst är det en otrolig låt men en del av mig tycker att någon jävla måtta får det ändå vara. Med detta i bakhuvudet sjunger jag för full hals med likt alla andra i publikhavet, men det är mer ett signum på låten i sig än kvällens arrangemang.

Det hade kanske räckt där – karln har trots allt spelat i över två timmar – men med tydligt skådespelad motvilja återvänder han in med bandet, drar av Another Girl (till förvånansvärt ljummet mottagande, men urladdningen bara minuter innan ringer nog fortfarande i en del öron) och håller med nöd och näppe feststämningen igång. Därför är det lite lustigt att spela Wings-låten Hi, Hi Hi. Visserligen är det en låt som hade passat i setlisten, men nu känns Paul med vänner gubbigare än någonsin tidigare under kvällen. Betryggande då att det fortfarande finns Beatles-hits kvar att spela: rockdubbletten Can’t Buy Me Love och Helter Skelter lider stundtals av samma bredbenta arenarockssyndrom men räddas av sin ikonstatus och välbekanta textrader. Arenarock är inte per definition fel men allting behöver inte vara så maxat hela tiden, vissa spår har helt strippats från sina på skiva art-rockiga eller psykedeliska arrangemang för att ge plats för en sprängfylld ljudbild vilket vid det här laget är väntat men fortfarande lite av en besvikelse. Däremot hålls den massiva avslutningstrion Golden Slumber, Carry That Weight och givetvis The End mer trogna mot sina original, eller så har jag bara helt slutat bry mig om hur jag tycker det borde låta. Det blir också den något töntiga men ändå mäktiga avslutningsfrasen ”And in the end, the love you take is equal to the love you make” som får avsluta en imponerande, men kanske något för lång headlinespelning från en av världens kanske genom tiderna största artister.