Peaches
Roskilde, 1/7 – 2016

Det tar 30 sekunder innan Peaches sjunger om att ha en bukkake på en man i mitten med fontänorgasmande tjejer. Dessförinnan har hon redan hunnit avverka raden “whistleblow my clit / watch it open up / ‘cause it can’t keep a secret”. Här finns inga hemligheter. Ingenting lindas in. Peaches jobbar med raka politiska plakat och har alltid gjort det.

Fjolårets album Rub markerade slutet på en sex år lång frånvaro och levererade precis det som förväntades – klubbmusik till ställena med neonskyltar i de gömda gränderna. Musik som handlar mer om sex än om musik. Formen har alltid bara varit ett medium för Peaches, för att få ut ett budskap på bästa möjliga sätt. Allt annat har kommit i andrahand, och det finns ju något beundransvärt i det, även om det inte är ett artisteri som passat alla lyssnare.

Att Peaches kan göra odödlig electropop har dock varit klart sedan debuten. 2000 års Fuck the Pain Away lyfte upp henne till en våghöjd som hon kunnat rida på sedan dess, och som hon aldrig hade kommit upp till annars. Popkänselspröten har annars hittat rätt flera gånger, som när hon 2009 såg ut att vandra mot att bli en mer subtil artist med singlar som Lose You. Ordet “subtil” är väl här en fråga om relativitet, men jämfört med den grafiska lyrik som hon annars ägnar sig åt var det frågan om en artist som såg ut att lugna ner sig.

Med Rub och på Roskilde är det dock tydligt att hon ändrade sig. Varför lugna ner sig när man kan växla upp? Tillsammans med sina två dansare hoppar hon därför runt i dräkter som enorma fittor och BDSM-klädda trans-enhörningar. Lose You är inte ens med i setlisten, som i stället fokuserar på hennes allra snuskigaste låtar. Publiken är med på noterna. Allt är egentligen playback, men ingen förväntar sig heller något annat. Hade vi velat se på vanliga rockmusiker hade vi kunnat gå till Tame Impala i stället, som spelar samtidigt en bit bort. Vi väljer uppenbarligen kinky enhörningar.

Men ibland försvagas budskapet om konstformen får alltför litet utrymme. Den musikaliska delen av framträdandet kan närmast beskrivas som lat. Peaches står på ett podium och sjunger och bakom henne ligger ett par DJ-spelare. När hon sätter sig på huk och mixar över från en låt till en annan är det inte mycket som stämmer. Det är som en dålig kväll på Ace eller Jazzhuset.

Sångleveransen är inte mycket mer inspirerad. Det här är musik som är menad att ge kampvilja, men i sina lägsta stunder får den nästan motsatt effekt. Peaches snuddar stundtals vid att framstå som trött på att kämpa. Som att hon gjort comeback för att försöka styra upp en hopplös situation, snarare än av glädje och udd. På den senaste hitlåten Dick in the Air sjunger hon om kukviftningar med sorg i rösten. Vad som kanske menades vara en studentflaksvänlig låt om omvänd könsmakt, blir i stället en symbol för hur hopplöst det kan kännas att kämpa för något som förändras så långsamt.

Under de högsta stunderna finns det dock inte tid att tänka på sådant. Vid ett tillfälle gör hon bokstavligt talat en crowdsurfing med raka ben, som om hon vore Jesus och publikens händer vore vatten. Hon har tillräckligt med spex för att ursäkta sin trötthet – budskapet överlever det tappet. Det finns viktigare saker än att vara i musikalisk toppform. Som hon sjunger i avslutningen: “No matter how old, how young, how sick / I mean something, I mean something”. Hon har i alla fall rätt i den saken.