Perfume Genius
Roskilde, 2/7 – 2015

När Perfume Genius går på Roskildes Pavilion-scen har St. Vincent just avslutat sin spelning på Arena, och vandringen mellan de två tältscenerna faller sig nog naturligt för många besökare. Det senaste Perfume Genius-albumet Too Bright blev ett syskon till St. Vincents dito när de båda gavs ut förra året, och visade två artister som blommade ut som excentriker och tänjde ut gränserna för popmusik och sin egen kreativitet. Efter att fram till den punkten ha baserat Perfume Genius på sköra, innerliga pianoballader började Mike Hadreas istället röra sig mellan extremer, där den nyfunna extrovertheten på Too Bright även visar sig starkt prägla hans liveframträdanden.

Som helhet rör sig Hadreas sömlöst mellan sina två diametrala uttryck, från pianostolen och Learnings intimitet till att visa rena popstjärnekvalitéer under de nyare låtarna. Den i grunden Suicide-maniska Grid växer sig ännu mer enorm i liveformat, för att kulminera med Hadreas avgrundsskrik. Publiken själva skriker snarare för att det är så bra – när den andäktigt trasiga genombrottslåten Mr. Peterson genomskärs av ett tvättäkta snubbvrål är det inte så mycket av ett störningsmoment som ett kvitto på Perfume Genius scennärvaro, oavsett genre.

De små saker som håller spelningen tillbaka har därför snarare med yttre omständigheter att göra. Rundgång är ett återkommande problem som något oväntat ger ytterligare effekt under de tyngre låtarna, men stämningsdödar de som är avskalade. Ute vid Orange-scenen gör Florence + the Machine en headlinerspelning som tillsammans med solljuset läcker in i tältet, till en vibrerande spelning som hade gjort sig ännu bättre i mörker. Avslutande Queen är bland det mäktigaste vi får se under torsdagen och hade gjorts större rättvisa med en bättre inramning och chans till ännu större fokus på Perfume Genius otroligt fängslande fas som artist.