Pharrell
Roskilde, 1/7 – 2015

Kollar man igenom de senaste årens topplaceringar på den amerikanska Billboardlistan finns ofta en gemensam nämnare och den stavas Pharrell Williams. På äldre dagar, Pharrell är förmodligen världens yngsta 42-åring, har han vid sidan av sin falsettsång och rappande även intagit rollen som producent, vilket visat sig vara oerhört lyckosamt. Oavsett om det är under eget namn eller till någon annan världsstjärna har hans framgångsformel förmågan att leta sig högst upp på topplistor världen över. Dollarsedlarna rullar in helt enkelt.

När han det senaste året turnerat under eget namn, tidigare som The Neptunes och N*E*R*D, är det som en uppsummering av hans karriär, framför allt hitsen. I början av förra hösten fick han ett svagt mottagande på svensk mark, men de sviktande biljettsiffrorna överskuggades av Feministikt Initiativs största homeparty hittills; Gudrun Schyman stegade ut i avslutande Happy bara timmar innan det svenska riksdagsvalet. På dansk mark hade Forum, en arena med en kapacitet om 10 000 personer, varit utsåld flera månader i förväg, något som också förklarar varför Pharrell återvänder till Danmark inom loppet av ett år. Mottagandet är givetvis enormt och en armé på 60 000 personer har samlats för festivalens första utlovade festgaranti.

Albumet Girl är som en berg- och dalbana och det märks även på publikens reaktioner, där endast Come Get It Bae och Marilyn Monroes sensuella driv plockar fram publikens höftrörelser i vad som på håll skulle kunna se ut som ett kollektivt zumbapass. Det är just det sensuella, både i hans falsett och R&B-melodierna, som är nyckeln till den hitkavalkad som stundar. Vilket inte minst märks i hur han förvaltar Snoop Dogg-samarbetet Beautiful och hur han senare i setet bjuder in till ”Snooooooop”-allsången i Drop It Like It’s Hot. Strax dessförinnan har han hunnit avverka N*E*R*D-klassikerna Rock Star, She Wants To Move och Lapdance med oerhörd frenesi, det finns helt enkelt partyhöjare i massor. Därför blir det oerhört billigt när sekvenser från Futures Move That Dope eller Kelis Milkshake ska fungera som lite extra tändvätska. Elden brinner redan. Och en ytterligare dance-off än den som utspelar sig i publiken behövs faktiskt inte, även om Pharrell insisterar och introducerar sina dansare som något ”special”, kvällen till ära.

När han fyra gånger under kvällen drar på smilbanden och säger ”hello Copenhagen” vill man bara gå under jorden. Responsen uteblir förståeligt nog. Och han räddar det lite halvt genom att skrika ”danish blood” och ”Denmark” ett par gånger, publiken reagerar nämligen på allt som börjar med D och slutar på mark.

Daft Punk-samarbetet Get Lucky är sommaren 2013 all over, och i dagsläget det närmaste vi kommer ett par robotar på en scen överhuvudtaget. Pharrells bidrag är den utsökta falsettsången, men överröstas av en massiv allsång som ekar långt efter spelningens sista nummer. Och även om Pharrell är rösten ger han folket det de vill ha, de växande robotpartierna som är det närmaste discohimlen vi kommer i kväll. Pharrell vet precis vad som fungerar på listorna och hos publiken, och bevisar i extranumret att hatälskade Happy fungerar i alla onyktra sammanhang.