Aaron Maine börjar mer och mer påminna om en galen vetenskapsman. Till skillnad från flickvännen Frankie Cosmos, som har drygt 50 album av varierande ambitionsnivå bakom sig, behandlar han Porches musik med pedantisk omsorg. Pool är uppföljaren till 2013 års otroliga debut Slow Dance in the Cosmos, och sedan dess har Porches börjat anta formen av ett soloprojekt. Albumet är skrivet, inspelat och producerat av Maine själv och rör sig längre bort än någonsin från den New York-baserade lo-fi-scen han kommer ifrån. Man kan likna det vid när Bright Eyes tio år tidigare gav ut Digital Ash in a Digital Urn – en trasig singer-songwriters plötsliga omfamnande av elektronisk musik. Som en mer känslostormande och catchy motsvarighet till Majical Cloudz låter Maine sitt intima låtskrivande blomma ut i perfekt syntpop.
På förstaspåret Underwater låter Porches exakt som titeln antyder. I poolen rör allt sig lite långsammare än det förväntas göra, med en depressivt alienerad känsla som genomsyrar hela albumet. Be Apart uttrycker den explicit: ”I want to be apart of it all”. Under tiden är låtstrukturerna lika undflyende som texterna, med den typ av skeva melodiska vändningar som blivit ett signum för Porches musik. Resultatet blir en mystik och en emotionell närvaro som är ovanlig för sin genre. Maines distinkta sångröst låter fortfarande gråtfärdig när han vecklar ut sig själv i sina låtar, men den här gången ska man gråta på dansgolv till dem. Den hjärtskärande livefavoriten Mood har en basslinga som Blood Orange skulle döda för, medan drömpopnumret Car är minst lika bra som Wild Nothing på att vara Wild Nothing.
”I’m really into breaking stuff down and dissecting what I think of as a pop song and making it minimal”, säger Maine i en intervju. ”Just having each part do exactly what it’s supposed to do, and no more, and no less.” Samma tillvägagångssätt hördes redan på debuten, men på Pool dras det till sin spets. Låtskrivandet och de råa känslorna är alltid tillräckligt magiska för att kunna stå helt på egen hand. Glow är en av de låtar som gästas av Frankie Cosmos, men man behöver egentligen varken vara insatt i hennes musik eller deras relation för att känna tyngden av refrängen: ”I tell you the truth / You know that we are through”. Deras respektive band har ofta skildrat samma händelser ur varsitt perspektiv, och ingen av dem verkar låta det påverkas av de genombrott de båda står inför. Pool blir antagligen slutet på Porches kapitel som Manhattan-exklusivt kultband. Få låtskrivare förtjänar det mer än Aaron Maine just nu, och alla är välkomna in.