Med sitt senaste fullängdsalbum Pool, nummer två i ordningen, förde Aaron Maine och hans Porches sin musik från sovrummet till de större massorna. Detta både vad gällde sound – gitarrbaserad lo-fi ersattes av elektronisk, ibland till och med dansvänlig, dito – och räckvidd. Kort därefter släpptes EP:n Water, där Maine gläntade på draperiet till sin låtskrivarprocess och delade med sig av demoversioner av låtarna på Pool. Knappt två år senare kommer nu The House, där Maine väljer att slå samman tankarna bakom båda dessa album genom att låta den elektroniska noggrannheten från Pool möta den betydligt bräckligare produktionen från Water. Körsbäret på toppen är en famlande och ofärdig flirt med hiphop- och R&B-scenens mixtapeformat, formulerad delvis i en handfull korta interludier och delvis i den nio namn långa gästlistan, där vi hittar bland annat Dev Hynes (Blood Orange), Alexander Giannascoli ((Sandy) Alex G) och Aaron Maines pappa. So far, so good.
Teamet bakom Porches säger själva att The House är en samling ”diaristic vignettes” – dagbokslika vinjetter – och visst kan den beskrivas så. Varje låt är omsorgsfullt inledd och avslutad: The House består av enheter snarare än komponenter, och trots att man får känslan av att Maine har velat skapa något större och mer sammanhängande, når The House aldrig riktigt dit. Det beror till stor del på att låtarna med flit låter lite som demos och därför inte riktigt lyckas passas in i en större bild – det bakomliggande konceptet blir ett skott i den egna foten. Tur då att man har två!
Det finns nämligen också mycket som är bra med The House. Några vassa textrader, till exempel: ”Practice being kind / It’s the only truth” på W Longing, “Touch my neck / and walk me home / And I’ll be fine / once I’m alone” på singeln Find Me. Maine parafraserar sig själv gång på gång och knypplar tematiska cirklar om relationer, ångestfyllda trivialiteter och det sedvanliga vattnet. Konvention och experiment kombineras på ett mestadels ypperligt sätt, som på Anymore och superba Goodbye. Ibland tippar det över åt det mer experimentella hållet, som på Åkeren, där gästande Kaya Wilkins (Okay Kaya) mässar på norska (!) över spöklikt marscherande syntar. Vissa av låtarna för tankarna till hårdare elektronisk musik signerad till exempel The Knife, medan andra hade platsat som soundtrack till ett hippt plattformsspel och ytterligare andra går att hångla till. På det stora hela har Porches blivit än mer nyfiken och suggestiv i sitt syntpopande, vilket ger hans musik bredd och detaljrikedom.
The House blir till slut en exposé över en samling idéer, där vissa har nått sin slutversion och andra fortfarande känns ofärdiga. Mer ofta än sällan gör utförandet den höga ambitionen rättvisa. Det vore definitivt fel att kalla The House för en besvikelse – men lika fel är att säga att det är ett album som matchar föregångaren Pool med avseende på precision och känsla i samspelet mellan pretention och genuinitet.