Post Malone
SMASH FEST, 14/8 – 2018

Klockan slår 21.46 och det är inte det att kvällen stått still fram tills Austin Post skrider fram ur röken. Det är mer att vid tonen av första låten, Too Young, kliver vi in i en ny dimension.

Glömt är att man är gammal som en get och att resterande i publiken på SMASH FEST knappt är halvvägs ut ur livmodern, åldershatet får stå tillbaka för en av de mäktigaste konserterna detta året. Det Post Malone gör på SMASH är inte avancerat – det är inga dansare, inget publikfrieri (minus svenska flaggan fastsatt på knäna), ingen arrangerad moshpit á Lil Pump, ingen DJ som varvar låtarna med några upplyftande ”skkrrt skkrrrt”. Det är en scen och nästan 20 000 personer som kan alla låtar och jag har aldrig hört så starkt gensvar från en publik någonsin.

Efter inledningslåten tar han oss igenom hit efter hit – Better Now, Psycho, akustiska Stay, Rockstar, Candy Paint, Paranoid håller alla toppklass. När barnen med flätor i håret och ”Posty Co.”-merch vänder sig mot sina kompisgäng och sjunger med finstämt, nästan gråtfärdiga, till Post Malones i särklass bästa låt I Fall Apart är det svårt att se att de för en timme sen stångat sig blodiga för att få ratta runt i en moshpit.

Post Malones röst gör något så banalt som att beröra, och i den genrehybrid han rör sig inom (trap, hiphop,pop) är det personligen sällan jag blir berörd på det sättet. Det går så pass långt att jag till och med hör mig själv skandera ”Fuck that bitch” högre och högre efter introduktionen till I Fall Apart där han förbarmar sig över ”the bitch who broke my heart”. När en blir så drabbad att en börjar med misogyna utrop vet en att påverkan är stark.

Knappt 45 minuter senare är det över. Utöver låtarna är det mest några ”thank you so much ladies and gentlemen” och uppmaningar att ”be what ever you want to be” som kommer ur honom, inget kullkastande mellansnack direkt. Det är bara något så enkelt som en väldigt bra spelning, med den bästa publiken jag någonsin sett.