Recondite
Roskilde, 30/6 – 2016

Att The Martinez Brothers ställde in kan ha varit det bästa som kunde hända Recondite. I stället för en alldeles för tidig speltid klockan sju går han nu på mitt i natten vid ett. Egentligen kanske det hade kvittat. Tysken är känd för att anpassa sina livesets efter speltid, publik och plats. Det är dock svårt att se hur en annan inramning hade varit bättre lämpad: den nattsvarta, dystopiska technon frodas onekligen i mörkret. Stundtals med en minimal framtoning, där enkla syntslingor ekar så länge att de blir en del av bakgrunden i de olycksbådande ljudlandskap som målas upp, innan de återigen lyfts fram i förgrunden. Allt till en ständigt mullrande bas. Tempot är inte alltid det högsta, utan växlar mellan 120 bpm i de lugnare partierna och är vid något enstaka tillfälle uppe och nosar på 127.

Att Apollo-scenen är utrustad med Funktion One-högtalare gör sig extra tydligt nu. De stilrena lådorna är skapta för musik likt denna. Inte ens när basen mullrar så högt att det känns som om jorden kommer gå under försvinner de högre frekvenserna helt ur ljudbilden, utan de ligger alltid kvar där, avvaktande. Likt ett rovdjur som försiktigt spanar på sitt byte, och väntar på rätt tillfälle att överraska. Oftast träffar Recondite rakt i halspulsådern, men ibland missar han och får nästan skamset återvända till skuggorna innan nästa försök. Nya singeln Phalanx är ett sådant tillfälle. Den lite dubbigare framtoningen skiljer sig från övriga låtar i setet, spelningen tappar lite tempo samtidigt som melodin knappast är hans vassaste.

Då revanscherar han i stället med b-sidan Warg, som har en klubbigare kostym som kan liknas med mycket av musiken på skivbolaget Innervisions (Dixon, Âme, Frankey & Sandrino mfl). Just när melodin ekar första gången öppnar sig himlen som på given signal: ett försiktigt duggregn sköljer ner över oss i publiken, men slutar lika plötsligt som det dykt upp. Setet som helhet är pepprat med bangers: malande DRGN2 övergår i lika massiva Cleric, vars ekande synthslingor verkar sippra fram ur jordens inre. Det är som om tysken får moder natur att kvida på kommando. Det är techno att försvinna sig i, sådan som får din inre värld att rasa samman, samtidigt som den yttre får din kropp att fortsätta röra sig i takt till musiken.

Det finns tillfällen där målgruppsanpassningen går lite för långt: Recondite skulle aldrig ge Levo samma EDM-behandling på en renodlad technofestival som Dekmantel eller svenska Into the Valley. Det fungerar, han läser av publiken korrekt, men istället för den rovdjursliknande, dolda hotfullhet han tidigare visat upp blir det istället mer bombastiskt. Han spelar Murphy’s Law, hans purfärska bidrag till Tale of Us nya skivbolag, vilken också nästan är för stor i sin kostym. Mer av den acid techno som gjorde honom en till av technovärldens mest intressanta – Harbinger, Sultry, Jaded – hade nästan varit att föredra.