Red Hot Chili Peppers
Roskilde, 29/6 – 2016

När Roskilde annonserade att Red Hot Chili Peppers skulle återvända till Orange, festivalens stora scen, möttes festivalen av ett ovanligt stort missnöje. I regel brukar det ropas högljutt efter rockakter, dit vi mycket riktigt räknar den Kalifornien-bördiga gruppen. I bakhuvudet hade många en spelning från 2007 (året då Roskilde nästan svämmades över pga allt regn) då det amerikanska rockbandet lämnade Roskilde och Danmark med fiasko stämplat hos de stora dagstidningarna. I år har det pratats om revansch, ett nytt album som få ur publiken tycks ha hört, men framförallt att Red Hot Chili Peppers är en liveakt av rang. Och en kvällstid på Orange ställer krav därefter.

Större delen av festivalen är på plats när de i inledningen river av hits på löpande band. Inom minuter har vi serverats klassiker som Can’t Stop, Dani California och Scar Tissue. Det är som bäddat för en hitkavalkad snarare än en promotionturné för ett nytt album (som faktiskt låter bättre än vad man tror Red Hot Chili Peppers kan åstadkomma när vi skriver 2016). Senaste singeln Dark Necessites har snarare ett groove än ett riff, och smälter snyggt in innan nästa allsång bryter ut under Tell Me Baby.

Trots en rafflande inledning försvinner energin snabbt. På förhand trodde man att bandet åtminstone skulle försöka välta Orange, men de är inte ens i närheten. Man vill att det här ska vara inledningen i Blurs Song 2, eller åtminstone den energi som byggs upp i den alltid lika mäktiga By the Way. Men frontmannen Anthony Kiedis och basisten Flea är ofattbart tafatta – Kiedis studsar inte längre som en studsboll tillsammans med något obskyrt hardcore-band märkt på kepsen, och Flea visar typ endast upp att han kan gå och stå på händer. Men framförallt är problemet att det som bör kallas tempo, intensitet och energin har försvunnit ur rockgubbarna. Istället bjuder bandet in till allt för många och långa jam-sessioner mellan låtarna. Ibland vägs det av snyggt som när The Kinks-pärlan This Is Where I Belong smygs in i Snow (Hey Oh), men den större delen av konserten står publiken med armarna i kors, snarare än i luften och undrar om det är en studiotimme.

Att den här turnén är mer av en dag på jobbet märks framförallt när Kiedis glömmer textrader ur nya låtar som We Turn Red och först låter sina stämband jobba i de stora partierna. Inte riktigt rykande hett. Snarare lika ljummet som en öl du hittat i grannens tält.