Rock Werchter 2015

En trötthet smyger sig på under första dagen på Rock Werchter. Vi har gått upp tre på natten för att ta flyget, jag lyckas på väg dit glömma mina hörlurar på spårvagnen i skarven mellan medvetande och sömn, Bryssel välkomnar oss med de varmaste dagarna jag upplevt i ett land norr om Medelhavet och väl på plats strular allt från armbandsuthämtning till att ta ut pengar. Men det är ju så det är på festival, inte minst om man gör sig besväret att bege sig utanför det egna landets gränser, och det hör liksom till att må skit åtminstone någon gång under vistelsen. För oss sker det strax efter att min kollega köpt en hamburgare som bara innehåller bröd, kött och senap, vi noterar att ölen snarare spränger huvudet än lindrar utmattningen, och temperaturen är så hög att det faktiskt känns obehagligt. (När jag skriver ut det så här inser jag att vidrigare saker har inträffat.) Kurvan klättrar uppåt efter det, hur som helst.

Så, vad har vi åkt iväg på? Ja, Rock Werchter ligger samma vecka som Glastonbury och brukar därför knappt figurera i internationell media, men det spelar ingen roll att den brittiska giganten vanligtvis snor rubrikerna – den belgiska motsvarigheten överlever och frodas. Sammankomsten räknas som en av Europas fem stora rockfestivaler (de andra fyra: Exit i Belgrad, Budapests Sziget, nämnda britt och Roskilde) och har sedan början av 2000-talet blivit framröstad till världens bästa festival sex gånger, senast under fjolåret. Här samlas dagligen 88 000 besökare, vilket totalt under fyra dagar innebär nästan 150 000 unika biljettköpare.

Trots det är området betydligt mindre jämfört med många andra stora festivaler och endast tre scener är utplacerade. Det innebär att det är sjukt mycket folk överallt, vilket går att hantera under eftermiddagarna när det bara är att kryssa sig fram mellan människor som sitter i solen, men som på kvällarna stundtals blir problematiskt när publik från stora scenen möter utvällande publik från de två mindre scenerna. Festivalen lyfter gärna fram att de trots besökarantalet bibehållit en intim atmosfär på området och har antagligen lokaliserat problemet; de tar det onda med det goda helt enkelt, och i det här fallet innebär det att yta näst efter öl är Rock Werchters mest eftertraktade sak.

Nästa år firar festivalen 40-årsjubileum. Det märks att de hunnit samla på sig en hel del erfarenhet under åren som gått. Det är nästan aldrig köer till exempel; att få sin öl eller läsk tar på dagtid vanligtvis inte mer än 15 sekunder och man behöver inte stå hungrig länge i väntan på maten. Detta uppnås genom ett kupongsystem där varje kupong kostar 2,5 euro. Du behöver två för en pizzabit, en enkel för en öl av det mindre slaget och sex stycken om du vill kalasa på fem ostron. Tidigare år på cashless-festivalen Bråvalla har visserligen mat- och dryckköerna varit effektiva men istället har köerna till att fylla på sina kort sniglat fram. På Rock Werchter finns det alltid kassor lediga för att köpa fler kuponger, trots att området alltså är litet och besökarna nästan dubbelt så många. Biträdena är effektiva och det är ett enkelt beställningssystem men det är ändå svårt att peka på varför det går så smidigt.

Under den första dagen ser vi bland annat en urintensiv Patti Smith vända upp och ner på vad ålder kan betyda och ett Bruce– och Beach Boys-tolkande Hot Chip som bara blir bättre och bättre för varje årlig festivalrunda man ser dem. Det blir våra första bekantskaper med The Barn respektive KluB C, de två nya scenerna som hyser de lite mindre namnen (det finns egentligen inga sådana här, nästan alla konstellationer är uppumpade belgiska blå). Frågan är om de inte byggs om till nästa år – i värmen förvandlas båda träladornas väggar till bastuaggregat och under hela upplagan strömmade det in klagomål från folk om att de tvingats lämna konserten de såg. Ljudet i ladorna är å andra sidan kanske det bästa vi upplevt på en europeisk festival så hade ledningen bara haft lite mindre tur med vädret hade säkert scenerna fått ett varmare (heh) mottagande.

På natten flyr vi fältet in till ett hotell i Bryssels oväntat vibrerande centrum (rekommenderas inte med tajt budget eftersom det kostar att ta sig ut). Den här gången var det aldrig riktigt ett alternativ att slå upp ett tält eftersom Roskildes camping hägrade vid hemkomst. Vi har tidigare under dagen stiftat bekantskap med en taxichaufför vid namn Antoine – en oerhört intressant man som flytt till Belgien via Nederländerna efter folkmordet i Rwanda 1994. Han har ingen aning om att festivalen existerar men blastar Schubert när vi glider förbi det första campingområdet, och under de bilfärder vi spenderar tillsammans under veckan pratar vi mycket om hans bakgrund och, framför allt, några gånger för mycket om hur Bryssel nu spärrat av vissa vägar i stans kärna för att utveckla en mer kreativ stadsmiljö. Näst sista dagen vi är där träder det i kraft, trevligt tycker vi men Antoine muttrar mest om att det försvårar hans jobb. Fair enough, helt ensam i kritiken är han inte.

Det är EU-toppmöte under de två första dagarna av vår vistelse, vilket medför ordentliga köer ut från stan. Funderar ni på att hyra ett rum i samband med ett besök på festivalen känns det rekommenderat att kolla att det inte krockar med något relaterat till politiken, för det gör Bryssel till en helt annan stad (med hög militärkvot).

På Death Cab For Cuties konsert den andra dagen hittar Ben Gibbard en lapp på scen där, förmodligen, den föregående artisten John Newman skrivit ”ROCK WERCHTER” med stora bokstäver för att inte glömma vilken festival han är på. ”Om du inte kan namnet på festivalen du uppträder på, kanske du inte borde vara här överhuvudtaget”, säger Gibbard från scen och orsakar ett av de högsta jublen under festivalen. Strax därefter står två tjejer bredvid oss och kollar förvirrat upp mot scenen, blickar ned på sina telefoner med festivalappen och information om Newman uppe, och försöker under ett orimligt ögonblick shazama (samma sak med samma otur sker under Mumford & Sons (recension) ett par timmar senare) ett gitarrdränkt introt till Black Sun. Några akter har ställt in – Jessie J ersätts till exempel av hyperenergiska Circa Waves kort inpå – och det märks att en del publik ramlar in på spelningar och förväntar sig något helt annat än vad som står på scen. Att vissa av dem antagligen bara har tagit lite för många bloss på en joint bidrar säkert till förvirringen.

Som helhet har Rock Werchter en ganska feg line-up utan chansningar, men det måste förstås få finnas sådana spektakel också. De vet vad de gör när de varvar rockgiganter likt Muse och Foo Fighters (som ställt in efter Ullevi-debaclet) med kommersiell indiefolk som Mumford & Sons och Of Monsters and Men och elektroniska legendarerna The Prodigy och The Chemical Brothers. Det finns något välkänt för alla, men det finns knappast mycket nya bekantskaper att upptäcka: har du hängt med i de musikaliska svängarna i några år är chansen minimal att du ramlar in på en konsert och blir överraskningsfrälst. De har hittat en formula som lockar ett sexsiffrigt antal besökare varje år och förhållandevis många av dem verkar vara från Tyskland och Storbritannien (de flesta är i alla fall klädda som om de vore tyskar). Biljettpriset för samtliga dagar och camping går på 226 euro och är man ett fan av artistuppställningen känns det som ett ganska välavvägt pris.

Det svenska musikundret är dessutom välrepresenterat under Rock Werchter. Förutom den intima improvisationsspelningen med Seinabo Sey (recension) lyckas vi tyvärr missa The Tallest Man on Earth, och sedan visar Tove Lo upp sin icke-bredd med typ tolv låtar som både låter och handlar om ungefär samma sak. Att hennes två stora hits river ner applåder är en no-brainer och hon förtjänar det, men i övrigt är det en av festivalens ljummaste upplevelser.

Den sista dagen avslutas av Muse, men alla som var där inser förstås att den riktiga avslutningen inträffade när Die Antwoords (recension) Ninja gör ett stagedive-hopp från scen fem meter ut i publiken under slutfasen av Enter The Ninja, lyckas till synes oskadd sekunderna senare ställa sig upp på sina fans händer innan han flyger bort och iväg upp för scentrappan – och lyckas knäböj-posera exakt som den sista tonen ringer ut. Det ringar in Rock Werchter på ett bra sätt: han vet exakt hur han ska iscensätta sin galenskap för att allt bara ska rulla på. Gigantiskt, men med kontroll. När vi vandrar därifrån vadar vi genom skräp. På eftermiddagen dagen efter lägger Rock Werchter upp den här bilden, som om ingenting har hänt. Det är utan tvekan den effektivaste festival vi någonsin besökt.