Sassy 009
by:Larm, 1/3 – 2018

Det är med vibrerande nyfikenhet ända ut i våra förfrusna fingertoppar vi bör rikta blickarna mot vad som händer just nu på den norska elektroscenen. Även om R&B- och technoduon Smerz, som framträdde på by:Larm 2016, redan skakat om danspubliken rejält inifrån hjärnkontoret och ut, så lyckas Sassy 009 öppna upp ytterligare dimensioner i samma spår. Den optimala befrielsen beskrivs ibland som att kunna ”släppa allt”, att göra sig fri från allt som är varandet i nuet – ett tillstånd som är obundet till tid och rum. Vad både Smerz och Sassy 009 gör är att befria sin publik med hjälp av direkt motsatta medel: de gör oss högst medvetna om vad som händer i detta nu. Det är att lämna spelningen med rakare rygg. Man känner inte för att blunda och vaggas med, man känner för att stirra intensivt på hur de rör sig och hur de tar för sig. Självförtroendet de delar ut (gratis) till var och en av sina lyssnare är emellertid på intet sätt av den malliga, spetsiga sorten. Den är lugn och trygg.

Och med fjolårets makthaverskor ännu färska i minnet känns Sassy 009:s plats än mer självklar på den elektroniska marknaden. Att tuggummihousedrottningen Yaeji, liksom enhälligt rosade Fever Ray, sprängde våra sinnen signalerade (utöver hårt arbete) möjligen paradigmskiftet vi (fingers crossed!) står inför: en frigörelse som inte uteslutande kretsar kring att reproducera de ideal som kommit till under rådande strukturer med brasklappen ”fast nu gör vi så här för att vi vill”. En frigörelse som i stället handlar om att vara något helt annat än allt vi lärt oss om vad som är ”snyggt” eller ”fult”, rätt eller fel. En röst som säger: du är inte här för att vara något speciellt eller tillfredsställa någon (snarare än att fixera sig vid skenfeminismen i att vem som helst kan vara ”attraktiv”; en direkt cementering av vad det patriarkala samhället begär av kvinnor). Det är coolt på riktigt. Det är exalterande. Det får mig att undra vad och vem jag kan bli i den här världen.

En del av konserten ägnas åt ett framträdande där en version av en monolog (låter lite stelbent men var mäktigt) hålls, som låter som ett systematiserat raggningsförsök som många i publiken troligen (dessvärre) kan relatera till. Det är en slentrianmässig komplimang inbakad i ”let me buy you a drink” och ”I just want to talk to you” och ”this is not harassment, I just want to talk to you”. Monologen upprepas flera gånger medan rösten förvrängs och musiken stegrar. Det blir förstås väldigt obehagligt i slutet, vilket onekligen är en spegling av hur det känns när någon inte kan ta ett nej. Lustigt nog hamnar Sassy 009:s framträdande nästan direkt efter Jireels i lokalen på undervåningen: ”Sluta säga nej, lämna allt som det står”.

Jag vill ha kontakt med dig, jag vill bli en del av dig
Du ska veta att du är blessed, så sluta lek fin för mig (fin för mig)
Har testa gör allt, men hon dissar mig ändå
Hon måste vara kall, skickar hjärtan som är blå
Försöker få signaler, men du spelar upptagen

Det hade naturligtvis kunnat vara vem som helst – texter speglar ju en kultur där alla är delaktiga. Och publiken, oavsett åsiktstillhörighet, är (med rätta) i extas över både Jireel och Sassy 009. Ett sunt tecken på att kritik och hyllning kan komma hand i hand.