SBTRKT
Sónar Stockholm, 14/2 – 2015

SBTRKT är en ljusskygg musikproducent som ofta uppträder iförd ceremoniella masker och som förra året släppte det otroligt ambitiösa albumet Wonder Where We Land, en musikalisk godispåse av electronica, garage, R&B och hip-hop, ett album som är lika varierat som uppfinningsrikt. Det blir redan innan spelningen tydligt att SBTRKT inte ämnar tona ner sin spretighet på scen, utan istället förmodligen slår festivalens rekord vad gäller mängden utrustning som går att klämma in på en scen: syntar och trummaskiner, en stor mängd percussion, till och med en thermin mitt i allt, scenen är proppad från höger till vänster.

För en artist som i så pass hög utsträckning använder sig av gästsångare så vore det ett något av ett logistiskt problem att få med alla dessa kollaboratörer på turné. Detta har SBTRKT har löst genom att ta med en av dessa, soulsångaren Sampha, och fixa resten med hjälp av förinspelade vocals. Det känns i början som något av en begränsning, men när publiken efter ett par nummer köpt premissen så öppnar det upp för intressanta möjligheter, såsom att ha självaste Thom Yorkes indirekta medverkan när bandet spelar sin fina omarbetning av Radioheads Lotus Flower (är detta det närmaste vi kommer till att se Radiohead live i Sverige? Förmodligen).

SBTRKT har redan på skiva lite mer pop-sensibilitet än liknande artister som Bonobo, vilket även märks live. Bandet fullständigt kör över publiken med det ena fantastiska framträdandet efter den andra, och låtarna får bokstavligt talat en välbehövd extra slagkraft av de akustiska trummorna. Den förlängda versionen av Look Away ger spåret extra djup genom att förstora upp den paranoida atmosfären, och dansanta nummer som Pharaos görs på bästa möjliga sätt med största möjliga driv. Ljudbilden är genom hela konserten generös och mångfasetterad, det känns välproducerat och lyxigt.

Mitt på scenen samplar, tweakar och modulerar Aaron Jerome maniskt de elektroniska instrumenten i sin cockpit av utrustning, han gör till synes tre musikers jobb. Vid ett fåtal tillfällen så gör han något uppenbart misstag och någon synt flippar ut på ett sätt som låter lite fel, men det är inget som det storslagna helhetsintrycket inte råder bot på. SBTRKT är tillsammans med Kindness det bästa jag såg på Sónar i år.