School ’94
Festival Del Mar, 28/7 – 2017

I början av 2014 stod det som skrivet i stjärnorna att School ’94 var nästa svenska genombrott. Ingen kunde förneka storheten i SoLong och dess delikata basgång, eller den förföriska gitarrslingan i Like You. Att Alice Botéus jordskälvande röst dessutom finns på varje popdänga de pumpade ut var det som att de stod med facit i hand. Trots backning av de eminenta skivbolagen Luxury och amerikanska Cascine har School ’94 och deras arsenal av hits till slut fått mest rotation i hemlandet, när de förtjänar att spridas över turnéer världen över och festivalscener många hundra mil härifrån. Frågan är väl inte vad om de har gjort något fel – snarare varför världen inte har slukat Göteborgsbandet med hull och hår.

För musiken är det inga som helst fel på. Om någonting var tydligt på dag ett av Festival Del Mar är det just detta. Det nya materialet som agerar öppningslåt blir som en tillbakablick på School ’94 och deras snygga shoegazeflörtande med Cocteau Twins hellre än den 80-talsdyrkan som fanns på bandets senaste släpp, med Botéus lejonrytningar till sång som främsta höjdpunkt. Ett otursamt teknikstrul med gitarristen Per Svenssons pedalbord sätter käppar i hjulet för spelningens flöde, men i ett snyggt försök att behålla publiklugnet kommenterar Botéus varje steg i att lösa problemet varvat med att snacka lite om bowling. Även när allting fungerar och bandet kan fortsätta med Outside känns det som att scenljudet är på motståndarsidan – att tamburinen hörs dubbelt så högt som instrumenten är aldrig ett bra tecken. Ändå kämpar School ’94 på och bevisar att pedalstrulet var värt alla reparationer under Head Over Here när de reverbstänkta gitarrslingorna lyckas glittra och glänsa trots den dova ljudvolymen.

Ända in i det sista får vi en orgie av finslipade basgångar och mäktiga låtuppbyggnader serverade på silverfat genom Common Sense och Bound. Samtidigt blandas ett antal kioskvältare som Like You och SoLong tillsammans med shoegazetryckaren We Turned Out to Be Lovers. Fascinationen över School ’94 känns lika påtaglig nu som när de först debuterade för tre år sedan. Hur mycket det än går att glädja sig över att bandet fortfarande spelar på intima scener förtjänar de mer än dansbanan på Asperö. Det känns nästan surrealistiskt att ett popband av den här kalibern fortfarande är kvar på hemmaplan medan de lika kvalitativa skivbolagskamraterna i Agent blå är ute och ränner för fullt i Europa. Låt inte det här vara peaken, School ’94. Världen är er att ta över, om ni vill ha den.