Sleeping Ute och Yet Again. Två av årets bästa låtar. Och detta innan vi ens sett röken av efterlängtade Shields. Grizzly Bear trissade onekligen upp mina förväntningar. Förvisso är det farligt att at ut segern i förskott, men kändes det inte nästan givet att detta album skulle kröna 2012? På sina håll och kanter kommer den göra det, men jag är inte lika övertygad.
Kanske grundar min förvirring i vad bandet egentligen vill säga med Shields? Det är svårt att ens försöka sätta ord, hur mycket jag än stirrar på den sköld som klär albumomslaget eller de låtar som låter sig sjunkas in. För det är långt ifrån alla som håller samma klass som Sleeping Ute och Yet Again.
Det här är ett album som man måste leva med. Det måste få andas. Sakta men säkert sjunker det in och bitarna faller på plats. Det skiftar mellan total förvirring och fängslande frustration. Däremellan, folkinspirerade gitarrer som lättsinniga Speak In Rounds. Men det är bara en sida av detta mynt. Under ytan söker jag fortfarande efter svaret. Detta mysterium och hur viktigt det egentligen är att säga något. Eller spelar det egentligen roll? Shields är som en labyrint utan mål. Och personligen saknar jag en mittpunkt. Men allt handlar inte om ett utstakat mönster, och någonstans mellan varven får vi låta oss inse att de beståndsdelar som bygger upp Shields är ett hantverk av finaste kärlek.
All den ömhet som bottnar i gun-shy, finns det ord för det? Möjligtvis är det här finstämt definierat. Dess djupa lager låter sig skära in i trasiga hjärtan. Utan strukturer svävar vi i harmonier. Och det är då man önskar att timmarna bara kunde segla förbi.
Jag är inte uppslukad, lyrisk eller berövad. Men Shields sätter sina spår. Det berör på djupet i sina bästa stunder, medan andra låter sig passera obemärkt förbi. Somliga kommer aldrig noteras eller registreras. Kanske ser jag inte ljuset i tunneln. Men med höstens mörker finns det bara ett ljus, gun-shy. Och den lågan brinner för evigt.