Shout Out Louds
Berns 6/4 – 2013

Sommaren 2011 såg jag Shout Out Louds hela fem gånger. På sommarens sista tillställning, Popaganda, var överdosen ett faktum. Även om mellansnacket för en gångs skull skiljde sig åt, jag som kunde det utan till, Stockholmspubliken skulle givetvis ha något extra, det borde jag ha räknat med. Allt detta trots att jag och Work aldrig blev bästa vänner. Om jag ska vara ärlig fastnade jag förmodligen mer för omslaget än innehållet till en början, men med tiden har det växt på mig, även om det är långt ifrån de pärlband av låtar som återfinns på vad som bör ses som klassiker på den svenska indiehimlen: Our Ill Wills och Howl Howl Gaff Gaff. Nu till den bistra sanningen, jag och Optica är inte heller bästa vänner. Hur många getingar eller plus kvällstidningarna än kastar över skivan återfinns trots allt en bitter eftersmak för min del. Den enkla förklaringen är att bandet kan så förbannat mycket bättre. Missförstå mig rätt nu, Illusions och Walking In Your Footsteps är 24 karat, men på en hel del håll och kanter glimrar det aldrig.

Inte en jävel kan kalla The Comeback, Please Please Please eller Very Loud förlegade – de tillhör de självklara höjdpunkterna. Det är då publiken som växte upp med bandet dansar som mest, faktum är att Shout Out Louds firar tio år som band. Och ja, det började långt innan Tonight I Have To Leave It. Men samtidigt som jag haft en del tvivel, förvisso en överdrift från min sida, finns det givetvis spår av högsta rang även på både Work och Optica. B-sidan Can’t Explain är ett bortglömt guldkorn som borde vara obligatorisk för varje Södermalmsbo. Och det slår mig hur snyggt de binder ihop materialet från två skivor som i mina ögon är av renaste guld och sedan vaskar fram guldkornen från de andra. Jag hade förmodligen aldrig räknat med att Fall Hard skulle bli en allsångssymfoni där Adam Olenius överröstas av en massiv kör till publik. Jag är både chockad och omvänd av den duett som det hela utvecklar sig till och den stora frågan är när Stockholmspubliken varit i det här tillståndet senast? Möjligtvis har alla vunnit på Lotto eller så är det bara de känslor som Shout Out Louds får i oss. För de lyckas beröra oss på alla sätt och plan. Förmodligen är det ingen tillfällighet att solen lyckats bryta igenom de suggestiva och gråtunga molnen som kretsat kring innerstan det senaste halvåret. Nu blommar det kring Nytorget – i alla fall på uteserveringarna. Och det är där och då som Shout Out Louds inviger den här våren på ett Berns i brand. Trots att världens meterologer påpekade att våren var inställd och att Looptroop var möjlig ersättare. Så är inte fallet. När Walking In Your Footsteps sveper förbi redan som låt nummer två är sommarkänslorna ett faktum. Och sedan fortsätter det bara i en ostoppbar fart.

Det ter sig ganska snabbt att Illusions och och Sugar är med och bildar en nästintill oslagbar setlist. Smakfulla Normandie visar prov på bandets lekfullhet, medan Impossible reser sig som ett monument, det enda jag egentligen saknar en kväll som denna är You Are Dreaming. Trots Stockholmsskepcismen som låten tvingar fram hade jag velat flyga iväg i den stora refrängen och landa i verserna. Men kanske är det smakfullt, textrader som ”And don’t come back to Stockholm no more” hör förmodligen inte hemma en kväll som denna, när Stockholm och dess publik aldrig varit vackrare. Det doftar Chanel och skägg. Vi kunde haft det sämre.

”Det här var årets första dos av sommar, jag är redo för nästa.”

Och det är känslorna de spelar på. Jag ser lyckan och jag känner euforin som snart sätter takkronorna i gungning. Men framförallt ser Adam Olenius ut som en indiegud vid altaret som bara mässar ut sina pslamer. Vi köper det rakt av, utan att ens fundera rycks vi med i hans melodier och in i ett skimmer av luftslott. Jag som tidigare tvekat på Work och Optica har inga tvivel kvar. Jag köper det rakt av. Jag ser hur det växer inför en publik som rear ut sin själ för att vara ett med musiken. Och när jublet stiger i takt med att introt till avslutande Tonight I Have To Leave It är vi så nära nirvana vi kan komma den här kvällen.

En vän såg dem i Umeå häromdagen, löjligt bra sa han för att sedan tillägga ”det kommer förmodligen vara ännu bättre i Stockholm”. Det är förmodligen bättre i Stockholm, det är trots allt hemmaplan, och sällan har jag sett ett band bäras upp av publiken lika tydligt som Shout Out Louds blir mottagna den här kvällen. Jag får rysningar bara jag tänker på det och inramningen på Berns har redan etsat sig fast på näthinnan. Det här var årets första dos av sommar, jag är redo för nästa.