Jag minns när Adam Olenius sjöng om att röka cigaretter för att känna sig mindre ensam på You Are Dreaming, när han målade en bild av ett abrupt uppvaknande dagen efter en utekväll i Your Parents Livingroom, när Impossible var en av världens mest självklara låtar att lyssna på varje dag när man vaknade. Jag minns att Shout Out Louds på Howl Howl Gaff Gaff fick mig att få upp ögonen för att det fanns andra alternativ än de man kan ta del av utan att leta eller försöka. Jag minns att de utvecklade det Our Ill Wills, att Olenius eftersökta stämningar fann mer rum och att Shout Out Louds draperade dem i så väldigt matchande klanger. När Olenius är som allra bäst är det just det han gör: han minns, intensivt och drabbande. ”We only have what we remember” sjunger det amerikanska bandet Listeners sångare Dan Smith på deras mästerverk Wooden Heart. Det är en mening som är rätt applicerbar på många av Shout Out Louds mest träffande låtar från de tidiga åren.
Men hur mycket Our Ill Wills än kan förfölja en var det 2007. Tre år senare anlände Work och var väl inte den mest välklädda gästen. Där tappade Shout Out Louds karriär momentum. Jag vet inte om de bryr sig men en mer uppskattad skiva vid den tidpunkten och de hade skjutit ytterligare i popularitet. Nu gick Olenius istället vidare med Markus Krunegård och turnerade en sommar med det nystartade projektet Serenades. Det var dock aldrig tal om att lägga Shout Out Louds på is annat än för ett ögonblick. Och nu är Optica, kvintettens fjärde, här. Tre år tog det – den här gången också.
Optica har vissa fördelar jämfört med sin föregångare Works. Den är luftig och lekfull. Trots det förhållandevis lugn och allvarsam. Den har en drivande instrumentation som inte drar sig för att använda sig av till exempel flöjt som ett bärande element. Den är jämn och faktiskt utan de tydliga dippar som ändå förekom på bandets tidigaste ’hit or miss’-alster. Tyvärr kvarstår ett stort problem från Works: de har förtvivlat svårt för att skriva låtar som på djupet engagerar. Chasing The Sinking Sun innehåller deras starkaste melodi sedan Tonight I Have To Leave It, Bebban Stenborgs vokala insatser på Hermila och Illusions gör sig bra i kontrast till Olenius trygga stämma och den tyngre new wave-liknande stämningen på 14th of July visar att bandet även kan gå elektroniskt utan att det skär sig. Det är några av Opticas höjdpunkter, vilket inte säger så mycket eftersom skivan är nästan en timme lång. Inte mycket att störa sig på men desto mer att glömma. En låt som sju minuter långa Glasgow – vars avslutande Chromatics-light-slinga bara löper ut i evigheten – exemplifierar den harmlösa och långdragna huvuddelen av Optica.
Olenius sätt att göra nedslag i det förgångna, hans sätt att leva i den passerade tiden på Our Ill Wills kan jag ofta vilja likställa med Johan Duncansons liknande texter på till exempel 1995 och Your Father från The Radio Dept.s debut Lesser Matters. Han skriver fortfarande på det där sättet. ”This old heart and this old town / I listen to them talking about you sometimes”, låter det på Chasing The Sinking Sun. Han sjunger att han jagar solnedgången. Och det gör han ju ännu. Ändå är det inte som det en gång var. Chasing The Sinking Sun är Opticas finaste spår eftersom det är där Olenius koncentrerar sin nostalgi bäst men arrangemangen och hans röst lever inte alls i samma intresseväckande symbios som på Our Ill Wills. De framstår på vissa låtar till och med som smått främmande för varandra.