Silvana Imam
Göteborg, 9/11 – 2016

Ett par timmar efter Trumps valvinst sammanfattade Silvana Imam alltihop genom att citera sig själv. ”Snälla väck mig när ni vaknat”, en låt från Naturkraft, blev ett rop på hjälp med 283 retweets.

Den uppgivna tonen följer inte med henne upp på scen. Den första av de två Pustervikskvällarna inleds som väntat med ett tal utifrån valet, men Silvanas vanliga och nästan skämtsamt kaxiga stil är utbytt mot blodigt allvar. Svenska medier får kängor för sitt sätt att bevaka SD och hon varnar för att Trumpsvansens hat på många sätt redan tagit sig hit. Avslutningsorden är raka och enkla: ”Skit i mig, bilda er, organisera er och bilda andra”.

Därefter drar hon igång en show som befinner sig i gränslandet mellan konsert och teater. Bland bergstoppar, åskväder och änglavingar river hon av Storm, en ögonblicksbild av en värld i kaos. Efteråt snurrar hon runt, skriker mot den dånande himlen och försvinner ut. Skådespelaren Stina Ekblads berättarröst, som leder oss genom att dela upp kvällen i akter, pratar om att föra krig mot högerextremism och hat.

När Silvana springer upp på scen igen är det med skinnjacka och baseballträ. Trumpfigurer slås sönder i spillror innan en berättelse om att fånga in och tortera nazister. Så här fortsätter det: Silvana dyker upp i nya skepnader, Stina Ekblad styckar upp alltihop, låtarna hackas också de upp i delar. Det är teater och en storslagen syn, men det är också något anonymt. Kvällen regisseras så till den grad att kontakten med publiken glöms bort. Inte ens I·M·A·M pt. 2, en av Silvanas starkaste låtar någonsin, slår igenom väggen av pretention och planering.

Plötsligt kliver Beatrice Eli upp på scen och förändrar allt som genom ett trollslag. Silvana verkar genuint hänförd av hennes blotta uppenbarelse och på en sekund rivs alla regisserade uttryck ned fullständigt. Glädjen är omöjlig att ta miste på i det organiska samspelet under Shhh, och tack vare det bjuds publiken in på precis samma villkor som Beatrice själv. Efter att Silvana ropat rätt ut att hon vill spela låten igen, och fått sin vilja igenom, har hela rummet genererat nog med energi för att räcka kvällen ut.

När Silvana nu äntligen frammanat den okontrollerade kraft som utmärker henne blir Tänd alla ljus, Svär på min mamma och Power Ranger en oavbruten käftsmäll. Även publiken har vaknat och skapar en ostoppbar känsla av enighet och inkludering, så långt ifrån Donald Trump-ångest man kan komma. Silvana Imam kan inte göra särskilt mycket åt USA:s bistra politiska verklighet, men hon kan åtminstone injicera en rejäl dos hopp.