Silvana Imam har byggt sitt artisteri på ett antal grundstenar. De är många eller få, beroende på vem man frågar, men de flesta kan nog komma överens om åtminstone några. Ett exempel: hon har från början varit en underdog. Som kvinna, homosexuell och invandrare har det alltid funnits något som har gjort henne normbrytande, oavsett om arenan varit Sverige eller hiphopen.
Ett exempel till: hon har varit arg. Spottet har flugit från scenkanten under såväl låtar som politiskt laddade mellansnack. Hon har klätt sig i sina epitet och gjort dem till sina, slagit hårt underifrån och tagit varje chans till opinionsbildning. Samtidigt har hon varit ärlig. Hon har släppt oss nästan ända in och låtit oss förstå att det bakom den taggiga ilskan finns något mjukt och skört. Hon har visat sig mänsklig, kanske tydligast så i Guldbaggebelönade dokumentärfilmen Silvana – Väck mig när ni vaknat från 2017, och genom sin mänsklighet har hon paradoxalt nog cementerat sin närmast ikoniska position inom det svenska kultursamhället i allmänhet och den svenska hiphopen i synnerhet. Det finns få svenska artister som gått från debutalbum till rikskändis på så kort tid.
Häri ligger utmaningen med Helig moder. Spelplanen har ändrats och artisten Silvana Imam är inte längre en underdog: hon är Kultursveriges älsklingsflata. En etablerad artist, framgångsrik och erkänd, som därmed har förlorat en av sina största identitetsmarkörer. Vem är Silvana Imam när hon inte längre får slå hårt underifrån?
Den som främst måste besvara den frågan är, så klart, Imam själv. Först försöker hon att ducka genom att fokusera extra mycket på de områden där hon fortfarande befinner sig i tydligt underläge och på så vis dröja sig kvar i det gamla. Över tunga beats kommenterar hon metoo. På singeln Vikken då tänker hon högt och konstaterar att det är ”mycket mer än rapmusik, det här är kvinnlig hämnd”, som för att poängtera sin egen legitimitet. På Nenene är män bajs och idioter som ska knullas. Imam rider, som hon själv säger, på en metoo-våg och för någon med hennes formuleringsförmåga och produktionsteam är det att skjuta i öppet mål.
Sedan blir det svårare. Imam förstår att hon måste förhålla sig till och på något sätt kommentera faktumet att hon i allmänhetens ögon inte är samma Imam som hon var på När du ser mig, eller ens Naturkraft. I sina texter kan hon reflektera kring sin nya person och retoriskt fråga sig själv vem hon egentligen har blivit, men bakom resonemangen bor samma ilska som förut, samma längtan efter att rappa om fingrar i varma fittor och spy galla över patriarkala och rasistiska strukturer. Resultatet blir en trevande kombination av ”sätt dig på mitt ansikte” och ”ta hand om ditt hjärta” – på Helig moder samsas vreden och frustrationen med rader om att det finns platser inom oss där vi är ”perfekta”. Imam står inför en ny fas i sitt artisteri och hon verkar inte riktigt veta hur hon ska ta sig an förändringen. Kanske vill hon inte ens ha den.
Men – nog om identitetskrisen. Där den tar slut tar nämligen något annat vid, något som blixtrar till och bländar. Där finns otaliga glimtar av en Silvana Imam som kan mäta sig med vilken hiphopartist som helst. Hon skymtas på Ha tålamod, där engelskspråkiga 070 Shake gör det glasklart att det faktiskt bara är språket som skiljer Silvana Imam från de stora internationella namnen. Vi ser henne i monstruösa beats och i rim som är lika träffsäkra som innovativa. Hon finns i ny tappning i tuggummirosa melodier och texter om cheesecake, i gästspel av mjukisen Fricky och i sin (aningen provocerande) roll som de ”unga och utbildade” tjejernas skyddshelgon, deras heliga moder. Hon finns i självkritiken, i självförtroendet, i sexet, i ilskan. Silvana Imam är trots allt Silvana Imam. Till och med när hon ömsar skinn.