Silvana Imam målar den stora bilden

Med knuten näve har hon tagit sig fram till det främsta ledet av svenska artister. Men än är hon inte klar. I valet av personliga färger att måla det nya albumet med så sipprade två färger igenom: gul & blå. Med sitt nya album berättar hon historien om sig själv – en berättelse som säger oss lika mycket om ett trasigt Sverige. Vi har träffat naturkraften Silvana Imam.

”It’s bigger than hip-hop” skanderade Dead Prez när de ville förklara att deras musik sträckte sig bortom melodierna och orden. När Silvana Imam kliver upp på Grammis-scenen för att ta emot priset för Årets artist skymtar man en tudelad flagga över hennes röda tracksuit. Till hälften den litauiska, till hälften den syriska. Trots att rapparen är den förste i sin genre att emot utmärkelsen så är det få ögonbryn som höjs. Även Silvana Imams artisteri sträcker sig längre än hiphop. Att hennes tacktal senare skildrades genom språken tillhörande flaggorna på bröstet vittnade om något mer. Artisten Silvana Imam sträcker sig längre än Sverige.

– Jag har alltid känt mig genreöverskridande i både mitt uttryck och egentligen hela min person. Det går hand i hand med den jag är. Och de två språken är en del av mig. De har byggt mig. De kulturerna är det jag kommer ifrån.

När jag träffar Silvana Imam på ett kontor i Gamla Stan så har albumet Naturkraft ännu inte släppts. Hon är lika delar stressad som förväntansfull. Bara dagar efter intervjun väntar ett besök på den världsberömda showcase-festivalen SXSW i Austin. Det är ett mäktigt sammanhang, även med internationella mått. Att spelningen sedermera framförs på svenska adderar ett lager. Det är ett raserande av språkbarriärer som Silvana visar vägen för – inte minst genom att kasta ljus över fem olika språk på sitt nya album.

– Varför bara stanna i Sverige och svenskan? Jag svär, om några år så kommer det vara så blandat i Sverige. Eller ja, insha’allah, med tanke på hur det ser ut nu kring gränserna. Men bara hur jorden ser ut. Det är inte endimensionellt. Landsgränser suddas ut, allt är huller om buller. Folk som vill stänga in sig, de är inte progressiva. Det är inte så världen är funtad. Det är inte meningen att vi ska leva så instängt.

– Det finns inga barriärer. Vi jobbar ju jättemycket nu med Norge och Danmark. Det är viktigt att göra det, och inte stanna i sin egna trygga sfär.

Påståendet att Silvana Imams artisteri skulle sträcka sig längre än den genre, eller kulturyttring för den delen, som hon verkar inom är ingenting nytt. Såväl media som någon form av allmän uppfattning har ända sedan genombrottet etablerat en bild av artisten som en politisk slagskämpe. Nu har stora delar av det mediala narrativet kring artisten tagit en ny vändning. I takt med att hennes rap-ämnen har vidgats så har rubriker ersatts. Nu målas det upp en artist som, via sitt nya album, vill slå sig fri från en tung roll. Ett påstående lika enkelspårigt som felaktigt.

– Nej, jag vill inte slå mig fri. Alltså det handlar om att bara visa fler sidor. Det där är en del av mig och sen finns det andra delar. Så det handlar absolut inte om att jag vill lämna någonting. Jag kan inte lämna det, det är ju jag. Så länge vi lever i ett patriarkalt, ojämställt och manschauvinistiskt samhälle så är det omöjligt för mig, eller någon annan, att släppa det. Det är som Emma Goldman säger det, ”If I can’t dance, I don’t want to be part of your revolution”, vi har kul också. Det är inte bara demonstrationer hela tiden.

Vilka saknade delar av Silvana Imam är det som främst kommer fram i det nya albumet känner du?

– Det är min personliga historia. Jag har egentligen inte skrivit så pass personliga låtar tidigare, jag har inte berättat om mig själv. Jag har berättat om, du vet, hur jag tänker om strukturer och vad jag tänker om min samtid. Men jag är en komplex person, jag är inte bara den där. Det här är den stora bilden.

Ja, den nya skivan känns mer som traditionell storytelling-rap i sitt berättande.

– Ja, tack! Tack. Vad bra. Det är verkligen det jag har tänkt. Speciellt när jag skrev Hon va. Jag tänker att det är min Jay Z-låt. Det är bara bars om min historia, punkt.

Låten som Silvana pratar om är en cirka tre minuter lång livshistoria. En rå och utlämnande berättelse fylld av konflikter, främst kopplade till identitet. Vare sig det handlar om nationstillhörighet, sexualitet eller trasiga familjerelationer. Jag frågar Silvana hur det känns att så förhållandevis tidigt i sin karriär blotta sig på det viset.

– Det är en jättebra fråga. Jag vet inte riktigt.. Eller, jag gör låtarna väldigt intimt. Det blir väldigt intimt mellan oss som gör dem. Det uppstår en gnista och så blir det en låt. Alltså jag vet inte heller på vilket annat sätt jag skulle göra det på än just det här personliga. För mig är det viktigt att.. Det måste vara någonting som exalterar mig, någonting som jag inte har gjort eller berättat förut. Jag vill inte göra en turné som tråkar ut mig. Jag måste hitta någonting i allting som faktiskt får mig att vilja ställa mig på den där scenen. Och som jag nånstans är lite nervös över att släppa. Det är typ det, den här nerven som driver mig. Jag vill inte göra saker bekvämt för mig.

Nästa år sätts den här obekväma nerven på prov och den här gången får Silvana inte vara med och regissera den. Livshistorien som behandlas i Hon va ska nästa år visas på vita duken i en ny dokumentärfilm om artisten. Filmen började som ett spontant kortfilmsprojekt efter en videoinspelning men har nu, i takt med hennes artisteri, nått oväntade höjder. Precis som det mesta kollektivet RMH rör vid så har filmen gått från en idé utan någon som helst budget till en nationell, och kanske även internationell, angelägenhet.

– Ja men du, jag vill inte ens tänka på det. Jag trodde aldrig att det skulle bli så pass. Det jag sa var att vi ska turnera med den här dokumentären, vi ska åka till Cannes, vi ska premiära den här. Och nu kan allt det där hända. Jag lovar, dagen innan kommer jag ringa Babak (manager tillika boss på RMH, reds. anm.) och säga att det här inte går.

Vi fortsätter att prata om den nya skivan. Silvana påpekar att hon, till stor del, har drivits av att låta sig själv få utforska sitt artisteri och belysa nya sidor av sig själv. Att utforska det obekväma. Genom nya sätt att författa texter. Och genom valet av produktioner. När jag, i hopp om att finna tecken på ljud som inspirerat skivan, berättar att jag i en tidigare intervju har hört att flickvännen, tillika popdrottningen, Beatrice Eli ofta pushar Silvana att söka inspiration utanför sin naturliga sfär så är det märkbart att jag belyst något viktigt. I hopp om att finna tecken på inspirerande ljudbilder började vi prata om vad som närmast kan kallas en musa.

– Vet du att Beatrice har format, i princip, 80% av allt jag har gjort? Jag kommer inte på något specifikt sound som hon har presenterat, det är inte det. Men till exempel: hon spelade upp sin förra skiva innan hon hade släppt den för jättelänge sen, kanske 3-4 år sen. Och då var det ett intro som jag verkligen tyckte om. Och då tog jag… haha, jag berättade faktiskt det här för typ två månader sen och hon bara ”what!?”. Men då kopierade jag idén kring introt. Och det inspirerade mig till introt kring I•M•A•M.

– Ett annat exempel: rita smiley med två x (den Nirvana-besläktade logotypen som idag är väldigt starkt förknippad med Silvana, reds. anm.). I Beatrice video till It’s Over, där ritar hon en smiley med två x. Och då var jag olyckligt kär i henne. Jag har nog aldrig berättat det här, haha.

– Hon har så intressant hjärna. Hon kan säga saker som jag plockar upp och tycker är helt genialt. Som hon sen bara tycker är nothing.

Ibland träffar man personer vars blotta uppenbarelse verkar ha en betydande mening, Silvana Imam är en sådan. När hon besvarar mina frågor görs det med samma precision som i hennes lyrik. Eftertänksamt och känsligt. Att vara rappare kommer ofta med många självklara utmaningar. Ett sådant är att legitimera sin blotta existens – är du bra nog att leka den här leken? Då bör du bevisa det och övertyga mig. Men till och med när hon, i sann rap-anda, ska deklarera sin beskärda del av skryt-rap så sker det inte på bekostnad av ständiga frågeställningar till ett förvirrat Sverige. På det nya albumet brottas hon med en ständig inneboende konflikt. På ena sidan om den: en framgångssaga. På den andra: en kall samtid och en ekande historia.

– Jag har svårt att tänka hur en normalt funtad person kan vara lycklig i vår samtid. Fattigdom är verkligen så konkret, det är så direkt. Det är folk som bor på gatan, det är stängda gränser. Och speciellt då för mig som har släkt som har färdats på de här båtarna. Det är så tragiskt. Och det samtidigt som jag då gör slutsålda shower. Det går inte att förklara den känslan. Men ja, det är ett inre krig.

Konflikten som Silvana beskriver för oss vidare till två låtar som behandlar ämnet. Låtarna 10 000 och Storm ackompanjeras av dikter signerade Rojda Sekersöz. Låtarna tillsammans fungerar som en tudelad påminnelse. Påminnelsen om Silvana Imam som Sveriges viktigaste rappare som det numera regnar guld över. Och samtidigt, påminnelsen om ett förlorat land.

– Det är exakt ur den känslan som Storm skapades. Jag ville göra en skildring av Sverige utifrån ett beat som inte var melankoliskt. Utan verkligen ett direkt beat som talade direkt till dig. ”Fult väder här/ men låtsas som det är soligt” – det är exakt det vi gör. Och så tog vi in Rojda för att hon skildrar Sverige på sitt sätt.

– Klass, som klassamhället ser ut, bygger ju på fattigdom. Att det ska finnas människor som inte har det bra, och därför har vi det bättre. Vi duschar oss i rent vatten fast det i själva verket är andras blod vi duschar oss i. Och det får oss att kunna gå ut och köpa nya kläder, känna sig som ny. Vi kan ha lite ångest ibland men den ångesten kan dämpas med saker. Och det är det här kriget inom mig. Att hela tiden känna såhär för mina släktingar och hela tiden vara grundad i det. När jag gjorde låtlistan var det viktigt för mig att folk inte skulle bli bekväma, därför valde vi de låtarna bredvid varandra. ”10 000 i kontanter” är ju skryt-rap, det är sporten. Men samtidigt, stanna inte i den känslan. Här får du den här känslan på det.

Vad tror du vi kommer att känna när vi, som svenskar, tittar tillbaka på den här tiden?

– Skam. Jag hoppas att vi kommer att skämmas.

Silvana Imam om ordet Storm – som fungerar som såväl låttitel som ledordet för hennes turné:

– Allting. Rasismen, allt. Det finns ingen ordning i samhället. Det är inte till för alla. Det är till för vissa. Det är byggt på ett ekonomiskt ohållbart system som håller på att falla, ”det blåser”. Det är egentligen det som hela ordet Storm bygger på. Att det inte är hållbart. Och att jag använder min kraft för att belysa det.

Silvana Imam om den gamla baskettränaren som uppenbarar sig på Shh och hur hon ska fylla sina fingrar med ringar:

– Det är min gamla coach. Keri Chaconas Holm heter hon. Hon bor i Charlotte i USA nu och var en av de första basketcoacherna jag hade, och absolut den jag minns bäst och som jag lärde mig mest av. Hon spelade i WNBA till exempel. Så jag skrev till henne och frågade om hon snälla ville göra mig den äran att berätta sitt starkaste minne av mig till skivan. Och det blev så starkt för mig. Du vet, när någon annan känner dig. När någon annan vet hur du har varit när du var liten. Shit, jag var lika störig då. Jag kommer ihåg att jag satt i framsätet med henne, hon lyssnade på jättekristen musik och vi diskuterade allt. Det var så öppet. Det var ingenting som var hysch-hysch och som vi inte kunde prata om. Vi pratade om allting. Hon var så jävla bra. Det var viktigt för mig att få in den delen av mig själv. Jag är basket. Jag tänker väldigt mycket utifrån basket. Därför har jag till exempel gjort champion rings för varje album jag släpper – precis som när man vinner NBA.

Silvana Imam om den kommande turnén – och en storslagen turnéavslutning:

– Förvänta dig ett känslo-intensivt set. Jag skjuter från den ena känslan till den andra. Och bra jävla ljud. På Gröna Lund vill jag göra.. Oufff… Den bästa spelningen i svensk raphistoria, förstår du? Det är de kraven jag har.