Silvana Imam
Roskilde, 30/6 – 2016

Det enda kravet som Silvana Imam hade satt inför sin turnéavslutning på Gröna Lund i maj var att det skulle bli ”den bästa spelningen i svensk raphistoria”. Hybris, tänker ni – lätt som en plätt, tänker hon. Faktumet är att många kommer minnas spelningen som exakt det, eftersom hon använde exakt alla vapen i sin arsenal för att lyckas. Om vi bestämmer att hon objektivt lyckades leva upp till sina egna förväntningar, vad är då nästa kapitel i hennes karriär? Ska hon få resten av Norden att be till hennes namn? Det låter egentligen inga tvivel om att hon är kapabel till det med tanke vilket knivskarpt vapen som Naturkraft är, men om hon har vuxit sig ännu större och kaxigare sedan Gröna Lund är det osäkert om grannländernas gränser ens står en chans mot henne.

Det är däremot inga lätta hinder som Silvana möts av under Roskilde. Hon har fått dagens första speltid (det nästan kriminellt tidiga 13:00), ett irriterande regn som börjar falla lagom till att hon ska gå upp på scen, ett rätt glest publikhav – och den lilla detaljen att hon rappar på svenska när majoriteten av festivalen är dansktalande. Hon är långt hemifrån och har oddsen mot sig, men när Talal spelas i högtalarna kan matchen mellan alla potentiella spärrar och Silvana sluta precis hur som helst.

Antingen har hon en gudomlig känsla för timing eller ett öde som meteorolog, men när hon öppnar med Storm och låtens inledande rad ”fult väder här / men låtsas att det är soligt” har hon redan totalt järngrepp om halsen på publiken. Silvana stryper hårdare och hårdare med varje ord, tills hon släpper taget och låter oss falla fritt i den avgrundsdjupa refrängen. Det finns ingen plats för nåd i hennes framträdande när hon tar fram den basladdade släggan i form av 10.000 och I•M•A•M pt.2 och bankar vettet ur alla åskådare tills vi förstår att det bara finns en Imam. Hon har inte heller någon ömkan för sig själv när hon konstant kutar runt som en duracellkanin på tjack med ett övermänskligt flow och aldrig tillåter sig att andas ut, förutom efter Varma gator där hon flämtar som att hon har sprungit ett maratonlopp.

Inte många sekunder efter vilopausen är det som om Silvana kopplar mikrofonsladden direkt in i sin själ och låter raderna till Hon va och Tänd alla ljus flöda. Samtidigt som hon är mer intim än någonsin förr känns hon också hårdare än kärleksbarnet mellan diamant och titan i varje utspottat ord – det finns alltid enorm emotionell och imagebaserad tyngd oavsett om det handlar om hennes uppväxt eller att stjäla pengar från kungen. Blandningen av hennes olika teman blir sömlös med den direkt antifascistiska och (extra) feministiska Imam Cobain som inte lägger någon tid på att omformulera hatet mot sina förtryckare och när hon berättar att den tydligen var för hård för att vara 2014:s officiella Pride-låt blir låten ännu mer klockren i sin kontext.

Den visuella tematiken ligger oftast som ett finstilt lager över Silvanas framträdande, men når sin topp under de avslutande låtarna. Väck mig när ni vaknat har en enkel video av gatljus längs en becksvart natt som sakta börjar flimra allt snabbare likt ett strobljus och tillsammans med det hjärtskärande fioloutrot blir det som att hamna i en epileptisk chock när låten tagit slut. När hon återvänder med extranumren För evigt och Knark kommer hon ut totalt vitklädd medan ljuset och bakgrundsskärmarna följer samma färgschema – lika mycket fröjd för ögat som för öronen.

Om hon hade haft vädergudarna och Roskildes schemaläggare på sin sida hade Silvana kunnat bevisa för hela Danmark vad hon åstadkom under Gröna Lund. Hon är egentligen redo för att sprida sina vingar över hela den här sidan av kontinenten men behöver få ordentligt med utrymme, för hon har vuxit ikapp de minsta scenerna. Silvana gjorde sitt absolut bästa under de förutsättningar som fanns – så tänk bara på vad hon är kapabel till nu.