Silvana Imam
Uddevalla Solid Sound, 12/6 – 2015

Det säger mycket att Silvana Imams utlämnande texter om kärleksrelationen med Beatrice Eli lika gärna skulle kunna vara omskrivningar för fansens förhållande till henne själv. Som på Zon, där raden ”kyss mig bränn mig bit mig blodig” översätts visuellt i publikens dyrkande. Det är Uddevalla Solid Sounds första dag och längst fram på scenen Fritiof driver Silvana Imam fram som om hon var en pansarvagn.  Iförd röd rånarluva och svarta jeans står hon med knytnäven sträckt mot himlen. Hon har, ganska medvetet får man ändå säga, blivit en ikon och en ledare för ett helt movement. Och för varje rörelse finns en motrörelse. Låt oss bara säga att ett visst riksdagsparti nämndes fler gånger än något annat under kvällen.

Hennes kompromisslöst hårda texter och beats blir nästan ett pansarvärn mot belackarna, och när hon under spelningen beskriver IMAM COBAIN som innehållandes alldeles för mycket ”äkta skit” för att kunna vara ett Pride-anthem blir hennes mål desto tydligare. Alla rum ska rivas tills alla får plats.

Men mer än en förebild och projiceringsyta för många unga tjejer och killar är hon kanske framför allt en person, med bultande hjärta och levande tankar. När hon ställer sig på scenen ställer hon sig mitt i skottlinjen – hon är alltjämt sårbar, men hon vacklar aldrig. Det är svårt att förklara, men den coolt kalkylerade ytan känns skör på ett sätt som gör att det hela tiden riskerar att falla ihop totalt. Det är en konstant balansgång på en knivsegg som Silvana Imam självsäkert lyckas med.

Längst ut på knivseggen kommer vi under ett gästspel från Leslie Tay, som introduceras av Imam som en av hennes största inspirationskällor. Leslies röst fladdrar som en fladdermus mot den tunga basfonden när han vid upprepade tillfällen sjunger att han ”vill tillbaka till Sofie nu”, som en kärleksförklaring till hemstadsdelen Sofielund i Malmö. Basen lägger sig som ett kompakt lager av svart, trög olja i bröstkorgen, och det blir en påtagligt fysisk spelning under några minuter. Leslies stjärnpotential är för det mesta bortpolerad och han agerar egentligen mest finstämd inramning för en show som snart går tillbaka till Silvanas urkraft. Det är på det stora hela väldigt dramaturgiskt, och Imams halspulsåder, som ser ut att kunna brisera vilken sekund som helst, är en perfekt allegori över hela spelningen.

Silvana Imam har tidigare nämnt passager ur Ayn Rands Urkällan för att hon kan identifiera sig med dem samtidigt som hon strösslar sina rapverser med norm- och genuskritik. Hon är mer än en nickedocka för en trendmedveten Nöjesguiden-publik, men det är, så klart, fortfarande inte för alla. Var man står politiskt blir lyckligtvis oväsentligt i skenet av hennes förmåga att göra, och framföra, musik.