Avalon
Slowdive
Roskilde, 1/7 – 2017
Publicerad: 3 juli 2017 av
Rikard Berg
Det råder en sällsynt konsensus om hur väl Slowdive har lyckats med sin återkomst. Kanske beror det på att shoegazebandet verkligen har förstått sin musik: vad som gjort deras äldre låtar ikoniska och vad de fortfarande kan göra med dem i dag. För Slowdive har inte tappat någonting, utan bara byggt vidare och gjort om. Samma svävande känsla genomsyrar varje ackord i dag som för 25 år sedan, samma storm brusar upp vid varje trumslag. Vad de upptäckt under sin återförening, som nu har över tre år på nacken, är att de låter ännu mer intensiva än förr. Mer rock, skulle man kunna säga, men det är inte riktigt så enkelt. Slowdive håller inte sin musik i klassiska rockgrepp – likt jämförbara Ride, till exempel – utan stormen blåser bara vildare än någonsin förr.
Därför gör sig låtarna från Slowdives senaste album bäst när gruppen spelar live. De har skrivits sedan återföreningen och byggts upp från deras nuvarande kvaliteter – trummorna smäller starkare, gitarrerna river hårdare, hela musikens dynamik är tydligare och mer explosiv. Slomo och Sugar for the Pill svallar sig större och större för varje gång de sköljer över publiken, Star Roving och No Longer Making Time urartar i distade infernon. Inte ens publikens gladlynta taktklappande under Star Roving – i normala fall ett allvarligt brott under en drömpopkonsert – känns särskilt malplacerat. Det är sällsynt att man vill höra ännu mer från ett nysläppt album när ett ikoniskt band turnerar, men här är det faktiskt så.
-
Inte för att det äldre materialet inte står sig. Vi tas på en historisk resa genom Slowdives karriär, med start i låten Slowdive från debut-EP:n Slowdive, via utdrag från hitalbumet Souvlaki och ambientinfluerade Pygmalion. Allt kläs in i shoegazebandets nya och mer energiska tappning – inte ens subtilt flytande Crazy for You undgår en hårdare transformation. Förvandlingarna är lyckade, tack vare den enorma dynamik som alltid varit inneboende i bandets låtskrivande. I livesammanhang kommer den till sin fulla rätt, när svängarna tas ända ut i kanterna och musiken blir så stor den bara kan.
En dammig tältscen under dagstid på Roskilde kommer dock aldrig att vara rätt forum för Slowdive. Det är en trist invändning mot en spelning som gör sig förtjänt av det bästa, men så är det. Det klickar inte riktigt till mellan bandet och publiken, utan folk strömmar in och ut, dricker öl, kollar spelschemat och snackar. Inte heller är Slowdive några färgsprakande scenpersonligheter, vilket är helt i sin ordning för ett band inom shoegazescenen. Bara de som blundar kan sjunka riktigt långt in i musiken, men det är en lyckligt lottad skara människor. Tack vare sin allt stormigare dynamik har Slowdive vuxit till ett liveband som står stadigt som berget under de stökigaste av omständigheter.
-
