Södra Sverige
Festival Del Mar, 29/7 – 2017

”Det är omöjligt att följa upp ett band från Göteborg som sjunger om Göteborg”, säger Mattias Alkberg bekymrat precis innan Södra Sverige ska börja. Enligt honom själv är de ”bara ett band från Norrbotten som sjunger om att hata sig själv”. Till skillnad från det åsyftade Göteborgsbandet Trubbel, som har gjort ungefär samma gamla goa grej i tio år nu, har Södra Sverige hunnit göra tredubbelt så mycket som ett vardagligt punkband normalt sett orkar. Efter den välbehövliga kängan rakt i ansiktet som var debutplattan dök de djupare in i den arketypiska punken med den rimligt döpta Punkkungen – fem låtar under knappt sju minuter om att hata rymden och att äta bananer. Rak kant slängde punken och Black Flag-inspirationen åt helvete för att plocka på sig så mycket av den oattraktiva sidan av postpunken som möjligt – The Birthday Party, The Gun Club, The Fall och alla andra band vars omslag inte var snygga nog att pryda H&M-tröjor. På bara tre år har de hunnit att både avveckla och utveckla sig själva medan de flesta band i världen knappt haft tid att göra något av dem. Så, om det är något band som har potentialen att följa upp hemstadsfavoriter med värdigheten i behåll är det Södra Sverige.

Någonting nytt för bandet är att de tagit med sig en extra gitarrist på scen – och vilket punkband behöver egentligen tre gitarrister? Hur kan ens sex personer få plats på den lilla dansbanescenen på Asperö utan att få grav klaustrofobi? Hur vågar Alkberg dansa omkring i sin minimala rörelseyta utan att oroa sig för en miljard stämskruvar i skallen? Frågorna är många, men svaren är enkla. Alkberg är för upptagen med att smeka sig själv lika förföriskt som en R&B-sångare för att orka bry sig om någon annans existens när han går in i en djup trans under Yrke: mördare. Ändå kan han från ingenstans vräka ur sig textrader som ”Du vet mycket väl vem och vad jag faktiskt är / Verkligt! Yrke! Mördare!” med maximal stämbandskapacitet. Under Nattens cowboy och En ny soldat lyckas han klämma fram lite extra höftvickningar, med ett infernaliskt driv från bandet. Gitarrljudet lever upp minst sagt upp till vad som förväntas av strängarmén på scen och blir imponerande fylligt. Trippelgitarrerna ger dessutom upphov för två duellerande noiserocksolon under Ingen pension där båda går ut som vinnare.

Ofta är det enskilda medlemmars insatser som får magen att kittla till lite extra av förtjusning, som trummisen Anton Nyström under Upp som en korv. Med mord i blicken försöker han döda sina trummor genom vansinnigt snygga fills som vapen och lägger dödsstöten på låtens klimax när virveln låter mer som ett pistolskott än något annat. Henrik Höckert och hans förmåga att lägga basgångar stabilare än cementväggar får även glänsa när Mammas lilla gris rivs av. Alkberg bevisar att han behöver noll procent av autotunen på Danmark när han sjunger lika skarpt som storslaget medan han utvecklat sitt smekdansande till att röra sig som att han tagit syra.

Det enda svåra med Södra Sverige är att veta hur en ska förhålla sig till dem nu. Att göra stagedives eller hytta med näven fungerar inte riktigt när Alkberg stillsamt sjunger ”Mer än ensam på rummet / Mer än gråta i hallen / Ensam med ballen” i Välj mig. Gränsen mellan att dansa och vilja kasta runt sig själv som en vante i publiken är lätt att dra när Nöff nöff spelas – mindre lätt under Danmark och Yrke: mördare. I en vilja att göra båda samtidigt räcker det egentligen att bara beskåda det under som är Södra Sverige. De har äntrat territorium som inget inhemskt band har vågat sedan Cortex storhetsdagar, och gör det med bravur. ”Sex killar på scen som spelar rock. Hur kul kan det bli?”, frågade sig Alkberg i en intervju inför spelningen. Jävligt kul, visar det sig.