Solen
Göteborg, 26/5 – 2017

När klockan är halv tolv spelar dj:n Gold Soundz av Pavement. Kalifornien-bandet var en av de första akterna inom indierockscenen som lyckades nå ut utan ett större skivbolag i ryggen – i deras fall inledningsvis en fördel, eftersom de bar förlorarstämpeln på sitt vänsterbröst. ”I was dressed for success / But success it never comes”, sjunger Stephen Malkmus som bekant i Here. Pavements insiktsfulla oduglighet gav dem deras paradoxala kändisskap och nu när Solen är ute på sin åtta datum långa turné – utspritt över tre månader på ”mellanstora klubbar”, som bandet själv uttrycker det – börjar de kännas som en svensk motsvarighet utan den bänga auran. Solen kallades i interna kretsar för världens bästa osignade band innan Playground tog dem under sina vingar. Sedan dess har de skrivit hit på hit som inte blivit hits, men som givit dem en hängiven följarskara. Dessutom har de skämtat om sig själva jättemycket.

Solen äntrar spelningen genom att kliva ut ur den hiss som finns precis nedanför scenen. Först åker den upp en våning för högt. När de sedan glider ner och kliver ut jublar publiken längst fram som om det vore Rihanna som flög in på Stockholms stadion på en drönare. Det är slutsålt och svettigt på ett sätt Göteborg inte kan ha upplevt i konstertsammanhang sedan Pusterviks tidigare övervåning. Stadsteaterns övervåning är dock bättre anpassad för kommunala musiktävlingar och jazzkvällar än intensiv rock. Den avlånga, finkulturella lokalen ger intrycket av att eventuellt röj prövas utifrån ställets egna straffskala och framträdandena blir nästan alltid därefter. När förbandet Matriarkatet drar igenom sitt set strax innan råkar sångerskan Gabriella Schröder säga att kamraten Emmy Lidgren håller på att slå sönder sitt trumset, innan hon i nästa andetag kommer på sig själv och stryker över det hon sagt. Jag sammankopplar möjligen för överdriven effekt, men ett punkband som ber om ursäkt för energi ringar in Foajébarens mingelaura väl.

Men visst är det en direkt ära att få uppleva Solens rivstartande första minuter, där bandet överröstas av publiken i Leonores rader. Att höra hur de försöker, och nästan lyckas, få fram samma underbara gnissel som i Stäng igen stans studioversion. Och märka att de flesta i lokalen har 2014 års Kom kom kom och Solguden i ryggmärgen lika mycket som de stämmer upp i Olof, kära Olof och Miljonär från nya Känslor säljer/Miljonär. Där och då, när Solen känns som stadens enda och största band, slutar succé inom musikindustrin att vara mätbart. Solen är ett band fullt av skojiga The Office-figurer, tre känns som Jim och två ser lite ut som Toby, men i stället för att gå till jobbet och sälja papper trycker de på våning tre, kliver ut och är lika sympatiska som sargade inför ett par hundra likasinnade. Något ska man ju göra. Det blir en tillställning med mycket kärlek men desto mindre nerv, och det är inte nödvändigtvis någons fel. ”Någon slags stämning utlovas!”, skriver Solen dagen innan giget. Jag tror bestämt den är riskfri men trevlig.