Solen
Stockholm, 1/5 – 2015

Till dom som bryr sig var ett av de album som jag lyssnade allra mest på under förra året, men sedan årskiftet har Solens renässans av gnisslande gitarrer från 90-talet knappt träffat mina trumhinnor. Det finns ingen direkt förklaring till att våra vägar skiljts åt, det är snarare intressant hur ens lyssnande går i cykler, precis som genrer och dess popularitet. Men på arbetarnas dag, 1 maj, återförenas vi passande nog. Där vissa artister hade tagit tillfället att adressera en känga åt orättvisorna i samhället, i synnerhet en dag som denna, väljer Solen istället att låta deras musik tala.

Det börjar i inledande Förlorare, en låt som i den mörka och nästintill klaustrofobiska inramningen på Debaser Medis, river fram angsten och hopplösheten. Solen är trots sitt namn inte några solstrålar, och med en allvarsam blick bakom ett moln av rök spänner de blicken och bjuder troligen ovetandes om det på årets snyggaste rockposer. Det finns nämligen band som skapar mer uppståndelse för sin rekvisita, men där Erik Hillborg klär en polotröja lika avslappnat som Agfhan Whigs blir han nästan lika sexig som Jocke Bergs nonchalanta närvaro. Och det enda han gör är att sjunga så det känns för allt och alla.

Det är inte bara sången som växer i livesammahang, hela upplevelsen förhöjs när bandets oerhörta tajta samspel förenas med en publik som knyter sina nävar och sjunger med i rader som ”mamma jag är ledsen och gråter blod”. Att Estelle dessutom har en av svensk rockmusiks snyggaste gitarrslingor får den här lokalen som annars doftar skolbal att påminna om en episk rockklubb.

Med gitarrer mot skyn och med fötterna i 90-talet dunkar Solen fram paralleller som är oerhört slående för ett band från Eskilstuna. Men framförallt kan vi konstatera att Solen inte bara släppt ett av fjolårets bästa album som trippar nostalgi, deras vackra vemod får samtliga hjärtan att brinna här och nu.