Solen
Debaser Strand, 27/12 – 2014

Om en bortser från deras högljudda gitarrer så gör Solen inte så mycket väsen av sig: de kliver på scenen och börjar utan större omnejd att spela sin dystra popmusik i det starka motljuset från strålkastarna. Då och då så mumlar basisten, som verkar vara bandets talesperson, något onödigt mellansnack i stil med ”Det är vi som är Solen” eller ”Nästa låt heter Estelle”. Men Solens musik har med eller utan karisma en stor känslomässig sprängkraft, och låtarna som bandet framför håller i kraft av sig själva uppe konsertens puls på en acceptabel nivå. När Caroline Arvidsson kliver upp och gästar bandet genom att skänka sin stämma till refrängen på låten Genomskinlig så glimmar konserten till lite extra, det är ju en fantastisk låt framförd med all den nervösa ångest och energi som ger den sin lyster även på albumet.

Med det sagt så är konserten inte helt utan problem. Tre gitarrer, en bas och ett trumset skapar stundtals ett imponerande muller, men det låter inte lika imponerande som det borde vara: mixen är aningen otydlig, basen tar över och sången hörs inte särskilt bra. Kanske beror det på lokalens restriktioner, men volymen gör inte heller bandets sound rättvisa: jag vill höra gitarrerna vråla, jag vill höra feedback och skavande diskant. Men volymen och energin känns genom hela spelningen lite för konstant, lite för kontrollerad.

Trots dessa synpunkter så är Solen svåra att värja sig mot: när de bränner av Kom kom kom och Estelle på rad efter varandra blir stämningen bland publiken extatisk med både allsång och dans, och som för att toppa det så kommer de sedan tillbaka upp på scenen för att spela en grym version av Solguden. När konserten sedan tar slut så hänger orden ”Jag hatar det här” kvar i luften likt en känsla efter uppvaknandet ur en dröm, och ikväll har Solen knappast gått av scenen utan att göra ett par kraftiga intryck på sin publik.