Dyster, slagkraftig och förtvivlad skönsång på högvarv. Otypisk poprock med slirande elgitarrer och skramlande basgångar mot en ljudmatta från 90-talet. Det råder en ironisk motsättning mellan bandnamnet och den vemodiga musik som Solen lirar. De har oberäkneliga gånger jämförts med flera andra svenska grupper men bandets andra skiva, Till dom som bryr sig, bevisar att Gävlekvartetten sticker ut. På det allra bästa av sätten.
Solen pysslar inte med överflödig musikalisk body building, något som florerar i alldeles för många liknande projekt. Musiken är ren och skär, det är inte så mycket tjafs. Stämningen är bitterljuv och direkt – som att lyckas blanda en jävligt bra häxa där receptet är slentrianmässigt följt men samtidigt perfekt koncentrerat.
Den största skillnaden från bandets första självbetitlade platta är att det består av mer tvära och rymliga svängar. Personligen älskar jag den ivriga och påträngande musiken på Solen (2012) men den här gången är det tålmodigare. Gammalt har blandats med nytt, men som ett relativt färskt projekt är det svårt att tala generellt om musikutvecklingen. Den första skivan låter dock mer som en spelning under Liljeholmsbron 2012 och Till dom som bryr sig låter större än så.
I Genomskinlig blandas fingerspel med cello och körsång i falsett. Titelspåret Till dom som bryr sig, som tillkom i en nedsutten soffa i Hybo, skiktar det upptrappade tempot och bidrar med en lugnare kurs som gör albumet i sin helhet samspelt. Den första singeln Solguden slänger sig ut på öppet landskap med rejäla gitarriff. Kom kom kom stärker albumet i egenskap av en stark hit. Texterna är poetiskt porträtterande. Erik Hillborg sjunger i Glöm bort mig nu ”du är kulan i mitt bröst och minnet förgiftar hjärtat” och att ”hjärtat pumpar kol” i Låt mig gå.
Jag pallar inte göra som kritiker alltid gör. Jag tänker inte efterlikna ännu ett nytt dynamiskt band med en husgud inom genren. Till skillnad från vår vanliga ordning så kretsar Solens musik i högsta grad kring jordens poesi. De rör upp lite i systemet.
Till dom som bryr sig är träffsäker, koncis och alldeles rätt i tiden för det mörknande Sverige. Det sätt som angsten formuleras på är genialt. Vårt års viktigaste stjärna.