SOPHIE
Roskilde, 5/7 – 2019

Fans av elektronisk musik står inför ett dilemma denna festivalfredag – technolegendarerna Underworld krockar med framtida legendaren SOPHIE, som tillsammans med kollektivet PC Music varit med och stakat ut riktningen för 2010-talets elektroniska musikscen. Hon har producerat Madonna, Charlie XCX och Vince Staples, och inte minst släppt ett futuristiskt album vi ansåg som förra årets tredje bästa.

Men är SOPHIE en artist med allt vad det innebär i traditionell bemärkelse, eller är hon först och främst producent? Hittills har det varit missvisande att kalla hennes spelningar för “konserter” då det snarare rört sig om DJ-set där hon står bakom ett mixerbord och spelar upp sin musik för ett dansgolv. Men mycket har också hänt sedan släppet av Oil of Every Pearl’s Un-Insides förra året – SOPHIE har fått en ansikte, kanske också en persona, och är inte längre bara ett anonymt projektnamn för sina singelsläpp. Roskilde själva menar att denna utveckling också påverkar hennes liveshow:

“SOPHIE has recently remodelled her live show into an uncanny cabaret with dancers. When she visits Roskilde Festival 2019, expect an overwhelming experience […]”

Just därför blir det nedslående att stå framför ett helt vanligt DJ-set med samma standardiserade Windows Media Player-bakgrunder som används när artisterna själva inte har något eget att visa upp (någon slags spikboll som byter färg, ganska ful och intetsägande). En pytteliten självlysande dödskalle dekorerar mixerbordet till höger om scenen, förmodligen av en ren slump. Det är allt. SOPHIE står bakom mixerbordet och röker, gör inte mycket med sina låtar, vi får höra Whole New World på jättejättehög volym och det är alltid något. När SOPHIE spelar sin hårda bubblegumindustri är det rätt kul – det är ju kul att dansa. Problemet är att “spelningens” konstnärliga ambitioner är i desperat behov av någonting som bär upp dem, och en rökmaskin på högvarv är inte svaret. När hon drar ner tempot, och det gör hon ofta, förvandlas dansgolvet till en studie i tomhet.

Under den absurda stämningen som uppstår medan SOPHIE spelar upp evighetslånga minuter av noise som påminner om en flygplansluftkonditionering får jag en nästan existentiell upplevelse. Vilka är de här människorna? Varför är de här? Varför tittar vi på den här personen på scenen? Vad är en konsert? Vad är en festival? Verkligheten ligger blottad framför mina sinnen – vi har alla rest land och rike rund för att samlas framför någon slags låda, i den lådan står en person som vi gillar av den ena eller andra anledningen och som vi hoppas ska göra någonting spännande, vi står och väntar och tittar på en jättestor datoranimerad spikboll. Ingen har kul. Vi kan alla gå när som helst, men gör inte det. Sneglar mot dödskallen – vi ska alla dö, alla som står här just nu missar Underworld och sedan ska vi dö förr eller senare. Det enda som stämmer från pressmaterialets beskrivning är att det är ”uncanny”, en känsla som verkligen förstärks av den påtagliga bristen på dansare. Men det är inte bra.