Squarepusher
Sónar Stockholm, 26/2 – 2016

Tom Jenkinsons musik är, när den är som mest intensiv, rastlös, tvär och full av oväntade vändningar. Precis som artistnamnet antyder är det en strategisk offensiv bestående av synkroniserade och hårt sammanflätade syntetiska fyrkantsvågor, den musikaliska motsvarigheten till att bli anfallen med ett rivjärn i ansiktet. Däremot kan andra sidor av hans musik tvärtom vara mjuka och harmoniska: ta albumet Solo Electric Bass till exempel, som bara består av just det: melodier komponerade och framförda i lugn och ro på en sjusträngad bas.

I dokumentären I Dream Of Wires från 2014 påpekar någon hur märkligt det är att gitarrbaserad rockmusik ofta ses som den hårdaste och tyngsta när elektroniska instrument har så mycket större potential att obehindrat skapa oljud över hela frekvensspektrumet. Squarepusher både styrker och förkroppsligar det uttalandet ikväll: musiken känns som att få sina trumhinnor söndersmulade i en mortel som besinningslöst fortsätter att mala tills vävnaden är sönderdelad på atomisk nivå. Det är fullständigt skoningslöst, både vad gäller tempo, volym och intensitet.

Men det är inte bara förkrossande och stenhårda beats för hela slanten: Squarepusher har en stor talang för att infoga melodi och harmoni i det karga och kaotiska bruset. Det är inte svårt att höra hur Jenkinsons musik sådde fröet till genren som idag kallas dubstep (eller ”brostep” för de som vill differentiera genren från ”äkta” dubstep á la Burial) och frontas av bland annat Skrillex.

Musiken och de passande bakgrundsprojektionerna fungerar egentligen strålande live, men det är knappast särskilt spännande att se på. Trots att Jenkinson är festligt uppklädd med någon slags fäktningshjälm och ser ut som en biodlare från en annan dimension står han mest stilla bakom sina elektroniska instrument och nickar lite. För allt vad publiken vet skulle han lika gärna kunna ha tryckt ”play” på sin laptop och kallat det för konsert, även om det säkert pågår mer avancerade saker bakom de kryptiska panelerna han manövrerar.

Men just när spelningen börjar kännas lite väl monoton räddas kvällen tack och lov genom att Squarepusher plockar fram sin basgitarr och börjar röra sig mot den mer jazzorienterade delen av sin låtkatalog. När det virituosa sjusträngade basspelet möter IDM-influenserna visar Squarepusher upp sig för den fascinerande och helt unika artist han är, även live. The Modern Bass Guitar och Hello Meow, båda från albumet Hello Everything, är helt obeskrivliga kompositioner som dessutom gör det värt att rikta blicken mot scenen: det är som att det där märkliga basinstrumentet är den del av Jenkinssons egen kropp, han kontrollerar minsta nivåskillnad, mängd feedback och akustiskt eko som genereras. Mest imponerande blir det när basen får brodera ut vackra och melankoliska melodier helt själv, utan inblandning av aggressiva beats eller syntar. Vad vi beskådar är den förlorade länken mellan Miles Davis och Aphex Twin.

Spelningen är lika splittrad och mångfacetterad som Squarepusher själv, både när det kommer till stil och kvalitet. Det känns ändå märkligt passande, och det positiva väger till sist över så pass att både Warp-nördar och nya lyssnare borde kunna känna sig tillfreds med detta besök från en av den elektroniska musikens stora innovatörer.