Arena
St. Vincent
Roskilde, 4/7 – 2018
Publicerad: 5 juli 2018 av
Nike Rydberg
På förhand känns det som en déjà vu. St. Vincent har besökt exakt samma scen på samma festival tidigare, så sent som 2015. Den gången var det i samband med ett självbetitlat album och en konstnärlig höjdpunkt i hennes karriär. Tre år senare är hon aktuell med sin mest kommersiellt gångbara fullängdare hittills, men hennes stelbent futuristiska robot-persona kvarstår i samklang med någonting annat: någonting lite mänskligare, men definitivt någonting ovisst. Annie Clark verkar själv förvirrad kring vart hon ska ta sitt unika artisteri härnäst.
Det finns på så sätt vitala skillnader mellan St. Vincents två spelningar på Roskildes Arena-scen. För tre år sedan äntrade hon den bokstavligt upphöjd på en piedestal. Den här gången är det med en gitarr avslappnat i famnen, och fingrar som pekar ut mot publiken – “I am a lot like you”, som hon sjunger på öppningslåten Sugarboy. Hon verkar sedan tillbringa resten av spelningen med att försöka processa det faktumet. När man varit ett freak för länge så ligger ju den enda överraskningspotentialen till slut i att inte vara det. På den vägen förvandlar hon Huey Newton till en pianoballad, och får både Slow Disco och Rattlesnake att låta mindre Talking Heads och mer Eurovision-bidrag från Azerbajdzjan. När publiken klappar i takt (!) så visar St. Vincent att hon tycker om det (!). Hon låter lite trött och sjunger lite falskt, eftersom hon faktiskt inte är en maskin.
-
Ibland verkar det dock fortfarande så: Marrow och Pills är två av de tillfällen där den äldre, mer artpop-centrerade sidan av St. Vincent lyser igenom. Annie Clark rör sig här som en docka, i förgrunden framför suggestivt ansiktslösa medmusiker. En radikalt långsam version av Cruel framförs som en smältande vinylskiva spelad på halva hastigheten, i en lekfullt mekanisk tolkning av hennes största hit. St. Vincent har alltid varit som bäst när hon är lite off – kanske skulle hon också kunna vara det som fullfjädrad popstjärna. Men precis som på MASSEDUCTION landar hennes framträdande någonstans däremellan: gudomligt upphöjd och sårbar, sentimental och intellektualiserande, proddad av Jack Antonoff och musikaliskt utmanande. En kreativ växtvärk från en av våra största, alltså.
-
