Stevie Wonder
Roskildefestivalen 6/7 – 2014

När nyligen avlidne Bobby Womack spelade på Orange Stage en julikväll för ett år sedan poängterade jag att han var en av de få soullegendarerna från 60- och 70-talet som fortfarande levde. Ett år senare är världen en legendar fattigare. En annan, Stevie Wonder, står på största scenen på Roskildes sista dag. Hur länge 64-åringen kommer fortsätta att spela återstår att se, men något som är säkert är att hans enorma musikaliska arv likt Womacks kommer leva långt längre än sin skapare.

Publikhavet är imponerande stort, särskilt eftersom det är söndagskväll och många redan har lämnat festivalen för i år. Det står klart att Stevie Wonder definitivt är en av Roskildes mest efterlängtade headliners. Han ser otroligt glad ut där han vaggar fram och tillbaka bakom sin synth, iklädd gulsvartblommig kappa och samma stora leende som pryder omslaget till hans album My Cherie Amor från 1969. Rösten har dock inte samma pondus som 1969, men håller ändå förvånansvärt bra. Hans karisma har också, naturligtvis, förfallit något med åldern. Publikens gensvar är inte ljudmässigt det tydligaste alla gånger och för en blind Wonder är det ju tyvärr det enda han kan gå på för att läsa av stämningen. ”Let’s party tonight!” är en fras som upprepats från scenen flertalet gånger under festivalen, med blandade resultat. Inte heller Wonder lyckas med de orden få igång en riktig fest, även om det snarare är söndagens fel än hans.

Låtmässigt kan han välja att gå två vägar: antingen spela det oändliga antal populära ballader han klämt fram genom decennierna eller blanda dem med den funkiga (och intressanta) sidan av sin diskografi. Lyckligtvis får vi ett hitmedley som svänger mer än det mesta: Master Blaster (Jammin’), Sir Duke och Higher Ground är alla omöjliga att stå stilla till, och när en av världens bästa funklåtar i odödliga Superstition drar igång är det något av det mest medryckande jag upplevt i liveväg. Stevie Wonders album må vara ojämna, men idag plockar han fram de bästa av alla låtskatter han besitter (bland annat Signed, Sealed, Delivered (I’m Yours) och Living for the City föräras en plats i setlisten). Emellertid saknas I Wish när Wonder efter dryga 90 minuter går av scenen. Men man har ju haft sämre söndagskvällar i livet.