Ibland när jag åker hem och hälsar på min mamma nu för tiden kan hon berätta att någon jämnårig från området vi tidigare bodde på har dött. Någon man bara minns som en pojke. Tänj ut formeln lite – det kan vara en gammal dagisfröken, en hockeytränare, någon som jobbade på pappas kontor innan, en från parallellklassen som man aldrig sa mycket mer än hej till – men oftast är det personer som suddats ut med tiden, som plötsligt framkallas igen. Så pratar vi lite om det, tar upp något minne, kanske kommer till någon insikt, men oftast släpper vi det ganska snabbt. Det tror jag de flesta gör. Livet innehåller så många flyktiga bekantskaper att hjärtat skulle brista om det valde att stanna till för länge varje gång någon försvinner.
47 år gammal har Mark Kozelek slut på metaforer, är inte längre lika intresserad av att skriva låtar om tjejer som dumpar honom och varje gång han sätter pennan mot pappret verkar de osannolika livshistorierna leda mot – eller berättarmässigt snarare springa ur – det oundvikliga: döden. Han har nått den åldern då folk nära honom försvinner i samma takt som min mamma berättar för mig om avlägsna människors bortgång. Bandkamraten Tim Mooney för ett par år sedan, vännen Jason Molina nyligen och allra senast idolen Lou Reed. Men framför allt människor som vi andra inte har någon relation till, varken privat eller via media. Det är de som (med undantag av den väldigt levande Ben Gibbard) Benji handlar om.
Men Kozeleks nyfunna förmåga att sällan begränsa sina historier, att nämna detaljer i massor och skriva kliniskt rent, gör att man får en förnimmelse om vilka de var. När han sjunger om Jim Wise, hans fars vän som dödade sin fru och sedan misslyckades med att ta sitt eget liv, blir man berörd, precis som när han i två olika låtar beskriver sin morbrors (Truck Driver) och sin kusins (Carissa) liknande dödsfall.
Mark Kozelek har en lång, produktiv karriär bakom sig men bagaget ses inte som ett tecken på ett utgånget bäst före-datum. Hans publik varken ökar eller minskar i storlek när han numera nästan årligen besöker Sverige. Arrangemangsmässigt står Benji inte ut i diskografin, visserligen låter singeln Ben’s My Friend med sitt avspända blås som något Destroyers Dan Bejar kunde komponerat men generellt är receptet likt många gånger förr att hitta ett repetitivt komp att låsa fast. Ben’s My Friend och Micheline är däremot ypperliga exempel på Kozeleks förmåga att locka fram medryckande sånghooks ur annars strikta strukturer.
Benji är döpt efter filmen från 1974, som handlar om en hund som räddar två kidnappade barn. Kozelek såg filmen som litet barn på en biovisning i Los Angeles, där han hälsade på sina farföräldrar. Själv har han sagt att albumet heter som det gör som kontrast mot det tematiska mörkret. Det är typiskt Kozelek, att ta ett namn från en barndomsfilm som han fortfarande betraktar som en favorit. I Watched the Film the Song Remains the Same heter Benjis längsta låt och handlar om att han fortfarande ser samma filmer och tycker om samma saker i dem, att han är fortfarande i mångt och mycket är densamma. (Hjärnskrynkling: han har förändrats genom karriären på så vis att han skriver om annorlunda saker nu, på ett annat sätt, vilket bland annat innebär att han behandlar det faktum att han inte förändras.) ”From my earliest memories I was a very melancholic kid”, yttrar han vid ett tillfälle under de tio minuterna. Därför känns inte Benjis titel nödvändigtvis som en kontrast. Kozelek verkar dras mot melankoli i alla dess former – en film han såg som barn (en känsla han inte kan få tillbaka) och en vän han hade som barn (en vän han inte kan få tillbaka) är två av många ting som på ett eller annat sätt figurerar sida vid sida på Benji.
På hans albumsamarbete med Jimmy LaValle (The Album Leaf) från förra året finns en låt som heter Somehow the Wonder of Life Prevails. Den inleds med att en gymnasievän till honom som gillar att måla och lyssna på Black Sabbath får tre års fängelse för väpnat rån och misshandel. När han kommer ut klyver han bilen och sig själv mot ett träd. Senare i låten sjunger Kozelek om att det i februari är tio år sedan han förlorade en vän i cancer och att det finns stunder då det ännu inte går att begripa. Men det vackra i det utdragna stycket musik är hur han navigerar sig fram till poängen. Hans bortgångna vän har en dotter som växer upp och som börjar likna sin mamma. Raden, trots subtiliteten, känns tung som en explosion.
Genom att rikta fokus mot det vardagliga lyckas Kozelek gång på gång oskadliggöra döden. Den gör ont, den är sorglig och den tar ingen hänsyn men Ohios åldrande berättarröst dallrar inte när den radar upp livet bredvid dess offer. Långsamt uppbyggd hoppfullhet, alltid i realtid, som om han intalar sig det samtidigt som raderna skrivs. För att kunna visa vad man har behöver man också visa det som finns att förlora. Benji är en elva låtar lång förlängning av Somehow the Wonder of Life Prevails, där en reflekterande Mark Kozelek vid första anblick verkar stå ensammare än någonsin – men i själva verket aldrig varit mer tacksam över det han har.