Grote Zaal
Sun Kil Moon
Le Guess Who?, 9/11 – 2017
Publicerad: 10 november 2017 av
Nikolas Berndt
Mark Kozelek, också känd som Sun Kil Moon, är lite som den där pinsamma släktingen du bara stöter på under familjeträffar. Han som inte nödvändigtvis blir för full, men som blir tillräckligt rund om fötterna för att få ett banalt utspel om samtidens skärmberoende, om att veganliberaler är för lättstötta när han egentligen bara vill prata strunt, han som beskriver sina triviala vardagsförlopp som filosofiska insikter medan du sitter och undrar om du missat poängen eller inte. Han är lite som den personen som inte själv verkar förstå när ett skämt gått för långt. “Utrecht… Utrecht!” upprepar Kozelek på scen, säger det så många gånger och så överdrivet att det börjar låta som att han nyser. “Förlåt, men Utrecht låter lite som en könssjukdom. Man vill inte åka över andra sidan havet och komma tillbaka med Utrecht! Min flickvän skulle dumpa mig!”
Vi befinner oss i denna stad, Utrecht i Nederländerna, för att under Le Guess Who?-festivalens första kväll se på vad som kan uppfattas som en smått galen och självupptagen artist. Galen i den mån att han sjunger i tio minuter från en katts perspektiv, snor en i publikens mobil och säger att han nu kan smsa sina kattvänner. Självupptagen i den mån att han själv mer eller mindre alltid är subjektet av hans låtar där hans egna närvaro i andra människors liv understryks flera gånger. Han balanserar på en gräns mellan hybris och ålderskris, dominans och bräcklighet. Och trots att det ibland är på gränsen att helt och hållet tippa över i något slags obekvämt svammel, lyckas Kozelek ändock hålla det på en nivå där han egentligen bara frågar efter din uppmärksamhet, om än för en liten stund.
-
Kvällens konsert börjar med en ny låt innehållande raden “Small talk, small talk, small talk, small talk, small talk / Cough, cough, cough, cough cough” där hans framträdande är som ett spoken-word performance och bandets funktion snarare är att spegla hans känslostormar och låtens scenbyten än att spela ett tydligt komp. Ljudet växer sig allt noisigare medan Kozeleks texter blir allt svamligare och orden vrålas in i mikrofonen. Han fumlar med sina utskrivna texter, tiotals sidor för att rymma hans låtar som sällan håller sig under tio minuters-markören. Under en låt skrattar han åt en av sina egna texter, i en annan anmärker han mellan några rader att den amerikanska publiken brukar fatta skämtet om restaurangen Panera bättre än vad vi gjort i kväll. Han skämtar flera gånger om att kvällens spelning bara är ett “övnings-gig” inför morgondagens Belgien-spelning. Ibland tycks han glömma en textrad och sjunger bara i stället att han älskar sin flickvän eller livet. I Butch’s Lullaby, som handlar om en nära vän som dog förra året, snubblar han över orden när han pratsjunger orden “In all the years I’ve known Butch I have no memory of ever telling him what to do” och tycks helt uppriktigt vara nära på att börja gråta.
I alla sina nästintill självupptagna brister ligger Sun Kil Moons styrka, både live och på skiva, i den otroligt mänskliga dimensionen som finns däri. Det vi får höra är scener ur ett stundtals banalt liv, men det känns bara banalt eftersom Kozelek ingjuter mening i det som vi oftast tar för givet. Eller kanske inte ens mening, men, uppmärksamhet. Och på scen är det inte längre bara lågmälda, långa inblickar i någons liv, utan här får de ny energi, nya former – minnen vars betydelse och berättande skiftar som subjektivitetens konstanta förändring. Ord och scener som får ny tyngd i ny kontext. Kozelek river upp sina gamla sår framför oss och erinrar om bittra konflikter i hopp om att det är bevis för hans medkänsla. Det konstanta refererandet till sig själv tycks bli lika mycket ett rop efter hjälp som en försäkran att alla där ute i publiken inte är ensamma. Vi behöver ibland se varandras och våra egna brister för att bli påminda om det. Vi är kanske lika självupptagna och galna som han själv. Och kanske är det tillräckligt för att förtjäna kärlek.
-
