Sun Kil Moon
Södra Teatern, 30/11 – 2014

Det är nog ingen som kan ha missat vad Mark Kozelek har sysselsatt sig med det senaste halvåret, och huruvida han är en provokatör eller årets douchebag låter jag vara osagt. Spelningen på Södra Teatern är hans andra i Stockholm detta år, och ett flertal stolar nere på parkett står faktiskt tomma vilket de inte brukar göra när Koz är i stan. Anledningen till att Sun Kil Moon, som Kozelek kallar sig under denna turnén, återvänder så snart är för att han inte gillade Debaser Strand och ville göra en spelning med band på sitt favoritställe i Stockholm, berättar han för en jublande publik. Spelningen börjar några minuter efter utsatt tid, och under de inledande låtarna får vi bevittna en stående Mark Kozelek, något som heller inte hör till vanligheterna. Ljudet är nästintill perfekt och det band han har med sig på denna delen av turnén är betydligt tightare än det på Debaser Strand i april. Vid en första anblick skulle man kunna tro att Kozelek är ett teaterspöke när han lunkar runt på scenen. Det är han inte, inget spöke sjunger lika bra. Benji-låtarna fraseras annorlunda än på skivan, och i kombination med den sparsamma instrumentationen låter det magiskt bra. Låtar som Micheline och I Can’t Live Without My Mothers Love är genialiska live men jag sitter hela tiden på nålar – med Kozeleks historia i åtanke kan det bara bli sämre.

Och nog blir det sämre allt. Ungefär halvvägs in i konserten så kommer den – hans ökända hetslåt ”War on Drugs: Suck My Cock” som kvällen i ära framförs i vad Kozelek själv kallar för Joy Division-version. Det låter inte alltför tokigt måste undertecknad erkänna, men det är en låt som definitivt inte bidrar till att rama in spelningen. Textraden ”the whitest band I’ve ever heard is War on Drugs” blir extremt motsägelsefull när Kozelek en låt senare börjar spela jullåtar. Föga förvånande låter de hemskt, framförallt ”Swans”-versionen av Little Drummer Boy. Om inledningen karaktäriserade en 10:a, så är det här partiet en solklar 1:a. Det gör ont att se, jag har bevittnat många Kozelek-spelningar och vet han är bättre än så här.

Benji är Mark Kozeleks mest personliga verk hittills där berättelser från barndomen varvas med personliga reflektioner. Ett tema som ständigt återkommer är döden, någon dör i nästan varje låt. Kozelek kan inte skriva ur en 25-årings perspektiv längre, för mycket runt omkring honom har förändrats, för mycket har hänt. Därför får vi ikväll heller inte höra Red House Painters-klassiker som Have You Forgotten och Katy Song. Varför Kozelek än dock inte väljer att fokusera helhjärtat på materialet från Benji och övriga släpp efter 2012 (som alla är fullkomligt lysande bortsett från julskivan) förblir ett mysterium. Ett annat mysterium är varför han envisas med sina enstöriga utspel när han musikaliskt är mer relevant än någonsin. Kanske borde nästa skiva istället handla om det mindervärdeskomplex (eller dåliga humor) han uppenbarligen verkar besitta.

Efter att ha blivit inropad på scen ytterligare en gång sätter Sun Kil Moon punkt på spelningen genom först en jullåt och sedan genom att vråla sig igenom By the Time That I Awoke. Därpå tackar han för sig och går av scenen. Då har två och en halv timme gått, till min stora förvåning. Vissa tveksamma låtval till trots är det i det stora hela en bra spelning, som visar på en spännande utveckling av musikvärldens just nu buttraste gubbe.