Blå
Superorganism
by:Larm, 2/3 – 2018
Publicerad: 3 mars 2018 av
Alice Dadgostar
Semihippiekollektivet Superorganism ser ut som det ocoolaste gänget på rave: de med burriga frisyrer, regnjackor i olika färger och omsorgsfullt målade glitterränder i ansiktet. Redan innan spelningen börjar går det att konstatera att coolhet mer eller mindre är antitesen till deras ambitioner, även om (eller kanske med anledning av att) det i början utropas ”we would like to play some cool songs!”.
Och tur är väl det? Jag kan inte tänka mig något mer dränerande och urbota långtråkigt än den skakiga statuskåtheten (eller Everybody Wants to Be Famous, som en av Superorganisms egna låtar heter). Det är roligare att vara snäll. Man vill hänga med de snälla på rave. De som kommer ge en kramar och eventuellt någon smarrig frukt. Superorganism är starka kandidater till den posten (en teori oberoende av att frontfiguren Orono Noguchi vid ett tillfälle viftar med apelsinklyftor i handen och mot slutet börjar tugga på ett äpple… oklart syfte).
-
Dagen till ära släpper de sitt självbetitlade debutalbum innehållande Something for Your M.I.N.D., en av låtarna som hamnade på FIFA 18:s soundtracklista. Musiken, i kraftig symbios med auran, känns som ett indiebetonat Glee – stundtals är de nästan sektigt energiska. De mycket utsvängda rörelserna som även matchar elementen i bakgrundsljuden (vattenljud; rörelser som matchar vatten, och så vidare) är lite kul att titta på men det blir ibland som om de är lite väl medvetna om hur ”knasiga” de är. Och visst, de är knasiga. De är åtta personer i bandet. Nästan samtliga bor tillsammans i ett jättehus i London. Tonen i Noguchis röst under mellansnacken liknar Ellen Pages i Juno, den som på något sätt understryker att ja, jag vet att ni tycker att jag är ett freak, so what.
Listan kan göras lång på konstnärer som upplever att de är avvikande, men medlemmarna i Superorganism är egentligen helt vanliga töntar (på både gott och ont). Det slutade vara flippat för länge sedan. Med det sagt vore det mer talande för recensentens morbida livsinställning än för själva musiken att fortsätta gnälla på den soliga stämningen. Rent musikaliskt balanserar de väldigt väl mellan psykedelisk pop, synt och Noguchis milda om än kaxiga röst. Trots sina många medlemmar känns ingen på scen varken överflödig eller osynkad. Framför allt i tider då mycket känns ytligt, urholkat och mörkt, så är det kanske inte alls fel att vara intensiv och glittrig.
-
