Susanne Sundfør
Roskilde, 3/7 – 2015

Norskan Susanne Sundfør har ingen enkel uppgift när hon kliver på Avalon-scenen halv tre på eftermiddagen. Det är kvävande hett och när vi promenerar mot scenen gör folk allt i sin makt för att undvika solen, vilket får den positiva bieffekten att tältet är bra mycket mer välfyllt än om solen legat i moln. Att det sedan inte är så mycket svalare i tältet är visserligen ett problem, men med sin stundtals orkestrala electro borde Sundfør kunna få publikens tankar på musiken istället. Hennes senaste skiva Ten Love Songs hade en del mäktiga spår även om den som helhet inte nådde hela vägen fram; detta i kombination med det tidigare materialet borde mynna ut i en rätt gedigen setlist – åtminstone på papper.

Sundfør är tillsammans med sina tre livemusiker helt svartklädd vilket tyder på att bandet hellre hade föredragit en speltid 12 timmar senare, ljusshowen och hela estetiken har en mörkare aura kring sig. Så även mycket av musiken. När Kamikaze spelas tidigt i setet vaknar publiken till något, men den matigare electrodelen är inte tillräckligt stark för att verkligen lyfta av taket. Visst går stämningen uppåt något, men mycket av problemet ligger tyvärr i Sundførs scenspråk. Hon spenderar nästan orimligt mycket tid sittandes framme på scen, eller när hon väl står upp är det inte många steg som tas. Rösten är klanderfri men energin verkar inte riktigt finnas där.

Ett annat problem är den lite lustigt avvägda setlisten. Bland riktiga bangers som just Kamikaze och mörkt malande Accelerate drygas timmen ut med en del lugnare spår, och även om det är kul att se att Sundfør är fullt kapabel till att sjunga pianoballader gör hon sig själv då en otjänst. I de mer dansanta partierna visar åtminstone resten av bandet en tillstymmelse till energi, där körtjejen dels gör en otrolig sånginsats men också för sig som om det var hon som var scenens huvudperson. Dessa mer nedstämda delar gör också att den energi som publiken ibland visar (som under hiten Fade Away) raskt försvinner ut i ett bakfylletungt skimmer. Detta leder till att bandet, lite på eget bevåg, spelar i motvind, uppförsbacke och med solen i ögonen samtidigt. Det finns ingen anledning till att göra det onödigt svårt för sig, personligen hade jag gärna plockat ut något av dessa sömnigare spår mot Kleerup-samarbetet Let Me In som med sin discoframtoning hade kunnat hålla lågan fortsatt brinnande. När det THX-liknande introt till Delirious dundrar fram i slutskedet är det tyvärr nästan för sent, även om den och avslutande Your Prelude visar att potentialen och materialet finns där. Det är svårt att göra något åt förutsättningarna men en något mer genomtänkt scenshow hade gjort underverk för spelningen som helhet, som det är nu blir Susanne Sundfør med band aldrig riktigt engagerade mer än i korta episoder.