Thåström
Roskilde, 4/7 – 2015

Thåströms turné med nya albumet Den morronen har letat sig till Roskilde och en spelning på dess näst största scen vid middagstid (i traditionell mening, ingens dygnsrytm är intakt på festivalen). I den närmast tropiska hettan och ett inte särskilt mörklagt tält blir det uppenbart att liveshowen är anpassad till någonting helt annat, vilket på ett sätt är en besvikelse, men en sak står klart omedelbart: Thåström kör på för fullt ändå, trots värme, knackig effekt för sin ljussättning och en gles publik. Till skillnad mot Veronica Maggio som lirat på samma scen ett par dagar tidigare är Thåström inte i behov av samma typ av publikkontakt. Han skulle kunna spela samma konsert inför fem personer och det hade inte sett pinsamt ut, han försvinner in i en egen värld. När han efter ett par låtar yttrar sina första ord blir det också “varsågoda” i stället för det mer konventionella “tack så mycket”. Med all rätt.

Som en artist som överlag alltid dragit ner på tempot i sina låtar, från den snabba punken i Ebba Grön, via postpunken i Imperiet till de Nick Cave-tunga sololåtarna han slänger ur sig nuförtiden, är det intressant hur han behållt energin på scen. Där många sångare skulle falla tillbaka i ett långsamt gung är Thåström hela tiden helt stissig och extra mycket så på Roskilde i dag. Han studsar bokstavligen i takt, han poserar som en deformerad kråka och han flimrar med fingrarna framför ansiktet som på en osynlig mungiga. Mitt i en låt kan han bestämma sig för att sluta sjunga, eller snarare pratsjunga som han oftast gör, och bara skrika ut texten i stället. Den malande industrirocken eldas bara på ytterligare av det.

Med sina senaste tre skivor verkar han ha landat i sitt sound, något som alltid utvecklats under hans karriär men nu står ganska stilla. En del gamla låtar har däremot dammats av och fräschats upp och Thåström har rotat djupt ner i sin skattkista av låtar. Imperiet-låtarna Jag är en idiot och Rock’n’roll e död smälter in utmärkt med nya låtar som Slickar i mig det sista. Det är så att han kan välja till och välja bort låtar hur han vill utan att setlisten upplevs som skadeskjuten. Upplevelsen av Thåström live är helt frikopplad från att han ska spela sina hits, även om det såklart är i Fanfanfan som alla skrålar med och vrider på ansiktet i plågan av kärleksminnen.

Trots oroväckande förutsättningar visar Thåström att han kan göra om vad som helst till guld – när han plockar upp det hatade instrumentet triangeln har det sällan sett ut eller låtit så coolt. Och när han återvänder från sin egen värld till Arenascenen på Roskilde så kollar han länge och väl på sin publik på vägen ut. Hans blick när han begrundar fansen och tar in allt är det mest genomträngliga han någonsin blir. Han ser varenda en där inne.