The 1975 är inte främmande för konceptplattor. De två föregående albumen är båda hisnande långa, och som för att överkompensera för debutens kortfattade albumtitel (The 1975) har efterföljande också fått ovanligt långdragna namn. Britterna tycks verkligen avsky det kortfattade och koncisa. A Brief Inquiry Into Online Relationships är inget undantag och återigen är The 1975 fångna i någon slags drömvärld av sin egen skapelse, samtidigt som den kusligt väl speglar samtiden.
Det hörs lite då och då i media att albumformatet är dött. I The 1975:s fall är det till viss del sant – de har sällan fått ihop sina lysande singlar till en sammanhängande helhet. Men på nya skivan har detta ändrats. Det överflödiga är försvunnet och även om det fortfarande inte är särskilt kompakt, så går andemeningen fram. Singlarna som släppts inför det framflyttade releasedatumet kan både stå på egna ben och tillsammans. Give Yourself a Try är ett exempel på detta och klargör att Matty Healy & co. (med livsläxor och allt) fortfarande inte växt upp. En genomträngande gitarrslinga vägrar lämna dig ifred under låtens tre minuter, samtidigt som sångaren Healy försöker vara en stöttande mentor till ångestfyllda millennials. Det låter nästan som en parodi, men någonstans bland singelns konstanta skruvanden klickar det. The 1975 har vänt på sin ironi 360 grader, och vad som hade varit ett fiasko några grader åt vänster är nu helt och hållet tilldragande. Samtidigt som låten är en hjärndöd fars, är den också gravallvarlig. Den pratar både om könssjukdomar och självmord, samhällsklimat och drogstinna solresor – och det är här någonstans som lockelsen ligger.
Det är omöjligt att veta när du ska ta The 1975 på allvar. Be My Mistake låter först Healy vara avsändaren till det där meddelandet klockan 03 en söndagsmorgon med ”I shouldn’t have called/ ’Cause we shouldn’t speak / You do make me hard” bara för att i nästa rad göra honom till en känslig sadboy igen (”but she makes me weak”). På A Brief Inquiry Into Online Relationships bemästrar britterna just dessa kontraster. Som i The Man Who Married A Robot / Love Theme där en sval robotröst dikterar en mörk berättelse om en man som blir kär i internet och utestänger sig från resten av världen. Möjligtvis en låthyllning till filmen Her – och en ödmjuk sådan, om det inte hade varit för de ständiga fallossymbolerna. Bandet tar med sina påminnelser om mänsklighetens mörkare sidor ner lyssnaren på jorden.
Detta fortsätter in på albumet, men då i en annan form. Kikar man på Geniusvideon till Love It If We Made It så ser vi en ny sida av frontmannen, bortanför ironikampen. Här brinner hans ögon när han talar om den politiska texten och samhällsklimatet i dag – en helt annan bild (eller i alla fall förstärkt) än vad som tidigare sipprat fram i gruppens texter. De har alltid varit smått kritiska till världen, men nu är det på en annan nivå, och Healy förklarar att vi måste vara snälla mot varandra – annars är vi ”fucked”. Denna retorik fortsätter in på I Like America and America Likes Me, vars låttitel kommer från konstverket med samma namn. Här upprepar Healy ”Would you please listen” i en Bon Iver-skt vocoder-osande sång och det spelar inte riktigt någon roll ifall det är riktat en särskild person eller omvärlden – desperationen hörs ändå.
Det finns en dualism i A Brief Inquiry Into Online Relationships där britterna växlar mellan att ta sig själva på största allvar och att bete sig som Tumblr-tonåringar. Något som under andra omständigheter hade verkat konstlat blir nu ett helgjutet drama framför den kuliss som både temat (och samtiden den representerar) utgör. En tragikomedi helt enkelt, ungefär på samma sätt som verkligheten ter sig nu. Huruvida det fungerar eller ej återstår att se, och kanske beror det på graden allvar man själv lyssnar på albumet med. Klart är i alla fall att albumet är en metafysisk representation av The 1975 själva och deras ovilja att fatta sig kort – men också att envisheten denna gång kom dem till fördel.