The 1975
Bråvalla, 30/6 – 2016

Precis när Adam Hann drar igång det underbart funkiga gitarriffet till Love Me, släntrar Matthew Healy in på scenen och fullbordar The 1975. Iklädd en helsvart mjukisoutfit som luktar lite gubbe ser Healy inte jätteredo ut för att ta över Bråvalla, men ändå utstrålar han någon slags ödmjuk dansextas. En extas som publiken alldeles snart blir medbjuden att delta i.

Redan vid de första tonerna har bandet lyft upp den halvt modlösa och lite trötta publiken till en pepp som håller dig uppe hela natten. The 1975 vet säkert om att fötterna efter en hel dags festivaltraskande faktiskt gör mindre ont när man får dansa, för det är precis vad de uppmanar till. Healy själv demonstrerar utmärkt på scenen hur man kan glida fram till ljudet av Girls och med detta framför sig kan man inte undgå från att smittas av spralligheten. Med sin livliga scenpersona ser frontmannen till att varje hörn i publiken får sin beskärda del av hans åtråvärda uppmärksamhet och samtidigt som att detta uppskattas är det något som skaver. Det känns lite som att hela showen sker på rutin. Rationellt sett gör den ju det, men det är just det som musiken borde få oss att glömma bort. Det känns inte lika kul när man tänker på det faktum att bandet kommer uppträda på ett annat ställe imorgon med och säga samma saker där. Då blir Healys varje ”How are you guys?” ett enformigt måste, i alla fall när det känns som att han inte riktigt kollar oss i ögonen medan han säger det.

Fast samtidigt gör det rutinmässiga till att det bli en riktigt helgjuten show. The 1975 spelar igenom sina låtar med bravur och utan felsteg. De formar dem till en massa som du totalt kan sjunka in i och denna massa bres ut som ett jämnt lager över konserten på ett bra sätt. De mixas ihop till en blandning av det nya och det gamla, av det lugna och det poppiga. Extasen i The Sound byts ut av den allvarsamma Somebody Else och britterna visar att de båda kan få dig att hoppa av nyfunnen kärlek som de kan få dig att gråta över försvunnen sådan. Någonstans här börjar även publikens idoldyrkan få någon slags effekt på Healy. Han ger sig in på en svada om brexit och inleder If I Believe You med ”This song’s about Jesus Christ. If he comes back he’s gonna be so pissed with us. I can tell you, he’s gonna be like what the fuck.”

När de spelas med inlevelse gör det ingenting att låtarna är lugna och mer okända, publiken dras snarare djupare in i musiken under dessa partier. Med sig på If I Believe You har de med sig en saxofonist som ger sig in i ett lidelsefullt solo och bilden av dem som ett ytligt popband försvinner lite. När Healy skålar med sitt rödvinsglas som han har ståendes på scen känns det mer som en hemmafest än en konsert och du är nu formellt inbjuden till att dansa med honom.

Och dansar gör du. När Sex avslutar kvällen når setet sitt klimax och även om avsaknaden av Robbers får kvällen att kännas något ofullbordad lämnas du ändå rätt så tillfredsställd. Kanske att The 1975 gör detta på rutin, men det blev ändå en konsert över det vanliga.