The 1975
I Like It When You Sleep, For You Are So Beautiful Yet So Unaware of It
3 mars, 2016
Recension av John Jonsén
Det är alltid lika bitterljuv underhållning när män oroar sig över sin maskulinitet och vill
överkompensera för det. Det kvittar om det är en superlyxig bil, en vrålande motorcykel eller öppet skyltande om att ha legat med 4800 kvinnor, för oavsett är det ändå bittert i det faktumet att det absolut inte förändrar någonting, även om det pimpas till något annorlunda. Ännu sorgligare är det när någon sorts kompensation råkar infektera en musikalisk skrivandeprocess. För den första tanken som når skallen vid första blicken av I Like It When You Sleep, For You Are So Beautiful Yet So Unaware of It – som om namnet självt inte vore bevis nog – är hur den ser fungerar mer som en albumformad Corvette än en fullängdare.
I grund och botten har tumblridolerna i The 1975 gjort ett fräscht, imponerande men samtidigt familjärt album – men bland de tiotal miniatyrer av röda trådar längs dess helt vansinniga 75 minuters längd blir värdet förlorat. Det finns inte ett uns av snygg disposition bland materialet, då det mest känns som att de kastat låtarna in i en lottomaskin och dragit låtordningen som en runda Keno. Inledningsvis finns Love Me, bäst förklarad som soundtracket till en åttiotalsfestpsykos. Flera gånger under skivan återkommer detta retrotema, men på en betydligt starkare nivå. UGH!, She’s American och The Sound är bara ett fåtal spår av spåren som lyckas blanda bandets egen version av kontemporär poprock med Depeche Mode-dyrkan, som egentligen kunde ha utgjort tematiken för hela albumet och haft ett enormt mycket bättre resultat än detta.
Istället finns det sammanlagt 17 minuter av överflödiga instrumentala postrock- och electropoplåtar, två nästan identiska akustiska avslutningsspår och så oförståeligt mycket mer än det inom albumets ramar. If I Believe You, direkt placerad efter ett par riktiga popbangers, är sammanfattningen av alla sexlåtar någonsin. Det är sex minuter av överdriven porrig R&B med både gospelkör och ett så sensuellt trumpetsolo att Barry White hade fällt en tår av stolthet. En mildare version av denna ljudbaserade juckning är A Change of Heart – den optimala tryckarlåten för mellanstadiediscon. Att denna grupp av britter vill expandera sin målgrupp till ännu yngre åldrar är visserligen förståeligt, men varför den placeras i samband med årets mest erotiska låt hittills är ett rätt obehagligt mysterium.
Bland alla frågetecken och underliga val dyker det däremot upp låtar som ger albumet en välbehövd konkret känsla. Somebody Else försöker cementera albumets 80-talskänsla med en flashback till Depeche Modes Black Celebration och dess stämningsfulla spår, som för ett ögonblick mörklägger alla strukturella problem. Tillsammans med den leendeinducerande och sockersöta Paris blir det tydligt att det varken behövdes akustiska, instrumentala eller alldeles för porriga fyllnadslåtar – för när allt dödkött skurits bort från kärnan finns det en oerhört njutbar albumupplevelse. Sorgligt nog kommer den versionen av skivan aldrig att vetas av, eftersom Matthew Healy och co. tydligen var för upptagna med att penispumpa den för att inse värdet av en helt vanlig fullängdare.