The Blaze – berättelserna om ungdomen

Albumet som har skapats är fyllt av liv. Trummorna är stundtals episka, de förvrängda rösterna är lika hoppfulla som vemodiga och de atmosfäriska ljudmattorna besitter en värme som är slående för en musik som i grund och botten förväntas spelas på de stora festivalscenerna. Trots att det självklart inte är någonting nytt med elektronisk dansmusik som är intim och melankolisk, arketypen skapades redan 2007 med Untrue, så tillför de tillhörande videorna i det här fallet en ny dimension. Musiken har fått karaktärer, berättelser och känslor. Jag berättar för bröderna att jag ibland spelar musik ute på klubbar & barer, och att jag har flera av deras låtar i min katalog. Men att varje gång jag har spelat en The Blaze-låt sköljer en något skamsen känsla över mig. Det känns nästan lite för personligt för att spela ute.

–  När vi skapar musiken försöker vi se oss själva i en kontext likt en intim fest i ett vardagsrum med ett dussintal människor. Och vi försöker försätta oss i situationen av att vara personen som ska spela låten som ska få sina vänner att dansa. Överlag ser vi låtarna som något som ska föra människor samman. Det kan vara en känsla eller en särskild dans, något som bara tillhör den här gruppen av vänner.

Det går inte att prata om, eller med, The Blaze utan att snabbt rikta in sig på regi och fotografi. I slutet av 2016 väcktes internet från sin Work– och Hotline Bling-hypnos med hjälp av musikvideon till Virile. I vad som tycks vara en fransk förortslägenhet dansar två män till tonerna av den pulserande debutsingeln, delandes på en joint. Rörelserna är aggressiva men samtidigt känsliga. De är tuffa, men samtidigt helt utlämnande. Den traditionella synen på maskulinitet uppmuntras i samma andetag som den ifrågasätts. Där och då föddes själva essensen av vad The Blaze ska komma att fängsla världen med. 2017 följdes upp av kronjuvelen Territory – berättelsen om en ung man som slits itu av känslorna som kommer med att återvända till sitt hemland. Territory kammade hem såväl pris på Cannes filmfestival som nya fans i form av Oscar-vinnande Barry Jenkins (som skrivit och regisserat bl.a. Moonlight). Därefter har det bara fortsatt. Oemotståndligt vackra familjeskildringen Heaven följdes upp av hjärtknipande Queens (som för första gången behandlar kvinnliga huvudkaraktärer). På frågan om vad den första The Blaze-producerade filmen kommer att handla om kan de inte svara, men är säkra på att den kommer att fokusera på mänskligt beteende. Men var hittar de egentligen sina berättelser?

– Vi hämtar inspiration från våra egna liv och de situationer, handlingar och känslor som de innefattar. Dessa är universella. Vi finner också mycket inspiration i den research vi gör av människorna som vi filmar och kulturen de kommer ifrån.

Har ni hört talas om ”Third Culture Kids”? Konceptet behandlar känslan av att inte känna tillhörighet till varken dina (invandrande) föräldrars kultur eller kulturen som kommer med ditt nya hemland. Att du, i denna förvirring, skapar dig själv och tar kommande av din egna tillhörighet – fri från rotlöshet. Jag upplever att era berättelser, på olika sätt, behandlar detta. Håller ni med?

– Det finns helt klart element av detta men framförallt försöker vi berätta om ungdomen generellt. Hela ungdomen kan nog närma sig konceptet av ”Third Culture Kids”. Där varje ny generation återuppfinner sig själv, sina koder och skapar sin egen identitet – utan att nödvändigtvis koppla ifrån den geografiska platsen där den lever.

Jag identifierar karaktärerna i berättelserna som franska ungdomar med andra kulturella ursprung. Och ni tar ofta med särskilda karaktärsdrag som korresponderar med en viss bild av ”andra generationens invandrare” i Europa – dom är tuffa, arga och ”våldsamma”. Men ni lyckas alltid överskugga dessa förutfattade drag med fragilitet och djup som man sällan ser i uppsjön av gangstrar och ”comic reliefs” som ofta är fallet för icke-vita européer på duken. Är denna typ av representations-insats viktig för er?

– Verkligen, det är grundpelaren i vad vi försöker visa. Att den mänskliga varelsen, oavsett ursprung och livsberättelse, har en djup känslighet som gör den poetisk. Genom att injicera doser av humanitet i varje musikvideo försöker vi krossa den typen av kliché-bildningar.

Humaniteten som de pratar om manifesterar sig främst i det nämnda mötet mellan maskulinitet och skörhet. Ett möte som nådde nya nivåer i videon till Queens – en skildring av två unga tjejers intensiva relation som rasas samman när den ena tragiskt går bort. Skildringen behandlar sorgearbetet som följer, och trots att huvudpersonerna till synes har bytt kön så lämnas tittaren med liknande känslor. Vi lever i en tid där machokultur och ”grabbighet” i många sammanhang är något som människor (och då självklart  i synnerhet unga män) bör reducera för att göra plats åt traditionellt sett mer feminina värden. Jag har ända sedan Virile-videon varit nyfiken på brödernas syn på detta.

– För oss är maskulinitet, och likaså femininitet, en begränsning som vi hela tiden måste arbeta för att pusha gränserna på. Vi anser att de termerna inte har någon egentlig mening. Maskulinitet är inte synonymt med virilitet, och femininitet är inte synonymt med känslighet.

– Vi försöker hela tiden bryta förutfattade exempel på manligt beteende i våra musikvideor. Utmaningen är att inte vara rädd för att acceptera känslorna som kommer från dessa förutfattade modeller, för att sen kontrastera dem med motsatta beteenden som mjukhet eller känslan av att släppa taget.

Ni pratar ofta om poesi när ni pratar om era verk, vilket nästan är ironiskt med tanke på att det främst består av elektroniska beats och visuella element. Vad är poesi för er och var hittar ni den?

– Vi hittar poesi i känslor och förnimmelser som kan uppstå från vår musik och våra videor. Det är en känsla som måste vara en del av det vardagliga livet. Poesi finns överallt om du är uppmärksam på vad du känner.

Nu väntar en turné som börjar i USA & Kanada för att sen inta Europa efter nyår. Vad är era förväntningar?

– För oss är live-showerna som unika firanden som vi delar med vår publik.  Och det är egentligen allt vi förväntar oss av dessa ”rendez-vous”, att de ska vara unika och intensiva.