The Blaze
Berlin, 18/3 – 2019

Det finns inget behov av att knappa in Google Maps när jag stiger av tunnelbanan. Jag förstår fort att jag är på väg åt samma håll som alla andra som stigit av, så jag lunkar med i strömmen av Adidas-skor, svarta kappor och handrullade cigaretter. Kön sträcker sig över hela gatan. Way Out West-aktuella The Blaze spelar i Berlin och det är slutsålt. Folk står i klungor och rullar tobak, köper billig bärs från lastbilsdörrarna som öppnas upp lite här och där. Väl inne är det stimmigt, varmt, lukten av gräs och öl försvinner snart under lukten av svett. Den franska duon tar sin tid, låter publiken värmas upp. Förväntansfulla rop tar över lokalen så fort någon skymtas bakom scen. Och så, till slut, är de där. På varsin sida av ett DJ-bord, badande i motljus så att bara silhuetterna syns medan de första tonerna klingar ut i lokalen.

I stället för att börja med någon av sina mer kända låtar inleder de med ett DJ-set: en mix av Lykke Li och lekfulla syntar, bas och ljusexplosioner. Det är välkomponerat, det är vackert, det är otippat. Publiken kommer igång. När inledningen tonar ut börjar den riktiga spelningen. Heaven ljuder ut genom högtalarna och det hela är rysligt vackert. Skivan Dancehall som släpptes i slutet av 2018 blev ett bevis på att det som den franska duon skapar rör sig i konstens alla sfärer; välproducerade beats, genomtänkta historier och en slående estetik gör The Blaze till en av de mest intressanta akterna just nu. Det är personligt, det är intimt, det är dansmusik när det är som bäst. Konserten blir inget undantag från detta utan snarare en förlängning av hantverket. Rök- och ljudkompositionerna är slående, två stora skärmar fylls av bilder och videor som förstärker känslan. Jag tittar mig omkring och ser att alla runtom mig ler och en värme sprider sig genom lokalen. Konserten fortsätter vidare i samma anda, låt efter låt ackompanjeras av mäktiga visuals, en taggad publik och en stämning av ren och skär förundran.

Duon lyckas bra med konsten att blanda stort och smått, högt och lågt. Att dansa till Places känns som att vara på houseklubb, “You dance so well” sjunger duon och låter tropical house-vibbarna lysa igenom. Hitlåten Territory är tyngre, mörkare, ljusen dämpas och technon ges plats. Låtar som She, Sparks & Ashes och Rise är dans dans dans medan Queens – den utan tvekan sorgligaste och mest känslofyllda låten på Dancehall – tillåts att fylla lokalen med ett slags melankolisk trans. “So long, so long, so long / You were my everything / For you, I see / So long, so long, so long / Forget me” ekar ut i allsång, men det blir aldrig deppigt, bara känslosamt. Även i Runaway och Juvenile får mörkret träda fram för att sedan nå ett slags crescendo i Mount; lokalen drunknar i ett maniskt bultande, rött sken och det hela blir vackert på ett nästan bisarrt sätt.

På det stora hela är det dock inte mörkret som har överhanden, utan ljuset. Stämningen är som en hemmafest – öl spills, kramar ges ut och publiken dansar som om deras queue:ade favoritlåt precis kommit på. Produktionen är i sin tur värdig en arena långt större än lilla Columbiahalle, och befinner sig långt ifrån en fest ute i någons sketna lägenhet. Precisionen och skönheten skulle kunna trollbinda en lokal trippelt så stor om tillfället hade getts, men å andra sidan – intimiteten och trängseln är ju också två av faktorerna som bidrar till känslan. När konserten är slut är det ingen som ropar att de ska komma ut igen; man förstår att det är över, att upplevelsen har lidit mot sitt slut. Själv känner jag bara ett slags respekt, ett slags tacksamhet, över vad jag fått uppleva. The Blaze bjöd på en konsert, en konstutställning, en fest – allt på samma gång. Och satan vad träffsäker kombinationen blev.