Sällan har popmusikens terapeutiska kraft varit så tydlig som på The Drums nya skiva Brutalism. Depressioner, skilsmässor och kemiska reaktioner – det har varit två intensiva år för Jonny Pierce, den enda medlemmen av bandet som fortfarande är kvar. Förra plattan Abysmal Thoughts var hans första skiva med The Drums som soloprojekt, och Brutalism är på vissa sätt en förlängning av den, på andra sätt en motreaktion.
Spårar man skivans rötter leder de rakt till Pierce – raka vägen till hans liv, psyke och själ. Trots ett resultat som är relativt glatt och lättsamt är de flesta låtarna sprungna ur en plats av mörker. Pierce har själv berättat att mycket av inspirationen kommer från det han erfarit de senaste två åren och de otaliga brottningsmatcherna mot psykisk ohälsa. Låtarna är alla små, små historier av vardagens mindre spektakulära, men ack så känsliga, ögonblick. Det är lätt att se dem ta plats i det verkliga livet – kläder som ska lämnas tillbaka, blickar som flackar för att de vill eller inte längre vill, ångestens molntäcke över en solig horisont – Pierce lyckas bra med att fånga det stora i det lilla i sitt textskrivande. Till skillnad från Abysmal Thoughts är dock Brutalism snäppet mer optimistisk och det vilar en känsla av beundran över skivan. Beundran för livet, för kärleken, för alla dess framsidor och baksidor.
I Pretty Cloud sjunger Pierce om vad som kan tolkas vara ångest. Han målar upp den som ett moln, stundtals tunt utbrett över horisonten och knappt synligt, och andra gånger så tjockt att det dränker hela världen i sorg. “Still, I am blissful in whatever you give me / I lean on the mystery of who you are / Still, I am blissful in whatever you show me / A real curiosity of who you are” upprepar han dock i refrängen. Kanske finns det en förundran i insikten om sina egna svagheter? Han fortsätter vidare på samma tema i Body Chemistry. Pierce reflekterar över depressionen, frågar sig om kroppens kemi vägrar att förlåta honom, att låta honom gå fri. I en catchy refräng ger han uttryck för en av de lösningar som människan enkelt tar till; “I know some good luck and a good fuck / A nice glass of wine and some quality time / Is gonna make you mine” medan kören i bakgrunden ljuder “But it’s not what I’m trying to find”. Enkla rader som täcker mindre enkla känslor, med maxade produktioner som stundtals låter som disco, stundtals som The Smiths under deras gladare dagar.
Med textblocket som privat psykolog berörs, förutom psykisk ohälsa, även ämnet kärlek. Oftast retrospektivt; Pierce blickar tillbaka på vad som tagit slut, lättsamt och obrytt som i låten 626 Bedford Avenue (skivans starkaste banger!): “I think I regret that night of kissin’ you / I should have left when you laughed at my shoes / (But I keep on coming back)” eller med mer smärta i rösten som i låten I Wanna Go Back. Nervous, i sin tur, är kanske den mest sköra låten i The Drums historia. Produktionen är avskalad, texten vacker och nostalgisk. Låten är en vaggvisa för alla de som, likt Pierce själv, fått säga farväl till en före detta älskare och lägga sig till sömns med bara minnet kvar.
9 spår på totalt 35 minuter – det är en tacksam comeback. Det märks att Pierce hållit pennan nära hjärtat, likaså märks det att det är med stor noggrannhet och precision som han tagit sig an projektet. Säkra kort ackompanjeras av mer vågade, experimentella influenser. Skivans sista låt, Blip of Joy låter ungefär som The Knife skulle göra om de gjorde indierock – bra jäkla intressant, med andra ord. The Drums har hängt med i tio år redan och många fler får det gärna bli. Vi får bara hoppas att Pierce inte behöver gå igenom en till skilsmässa för att lyckas lika bra med nästa skiva.