Under uppstarten av sin karriär var The Japanese House, eller Amber Bain som hon egentligen heter, anonym – undvek bilder, vägrade uppge sitt kön och gömde sig bakom en pseudonym nästintill omöjlig att klura ut. Mystiken som omringade henne blev en dragningskraft och hennes svävande, på samma gång drömmiga och realistiska låtar samlade fort en redig följarskara. På debutplattan Good at Falling har Bain behållit sitt tidigare sound och ljudmässigt levererat precis vad man skulle kunna förvänta sig – plus lite mer. Det skulle kunna bli tråkigt. Det skulle kunna bli enformigt. I stället är det en blandning av väl fungerande, beprövade recept och mer vågade influenser.
Skivan inleds med den skarpa, hårt autotunade went to meet her (intro) som visserligen skiljer sig från resten av låtarna – syntpopen har fortfarande överhanden – men som blir ett direkt smakprov på att The Japanese House vågat experimentera. Skrivna tillsammans med George Daniel från The 1975 har de en tydlig röd tråd och influenser av bandets stil, men dessa tjänar mer som inspiration och tar aldrig över. Med vibbar av Beach House och stämmor som stundtals klingar som Imogen Heap erbjuder låtarna varierande ljudbilder och känslolägen, men hålls snyggt ihop av Bains androgyna röst.
Allra bäst är det precis i mitten av skivan – låtarna somethingfartoogoodtofeel, Lilo och Everybody Hates Me skiner såväl produktionsmässigt som textmässigt. De rör sig kring relationstemat precis som resten av albumet och erbjuder lyssnaren en guidad tur genom den pirriga starten, vidare in i vardagslivet och bekvämligheten, till att sova på soffan och sänka blicken och sedan ta sig igenom (det oundvikliga) uppbrottet. Texterna genomsyras av självinsikter så klara och rättframma att de med lätthet skulle kunna bli bittra, men hanteras i stället med mörk humor och tragikomisk realism. “We don’t fuck anymore / But we talk all the time so it’s fine” sjunger Bain i We Talk All the Time. I låten Lilo beskriver Bain sin tidigare relation – enkel, bekymmerslös, till synes flytande på vattenytan som en luftmadrass. Everybody Hates Me är i sin tur en vågad, utlämnande produktion – en post-breakup-låt som både ljud- och textmässigt är fullständigt nedslående. Självdestruktivitet, fyllor som övergår i bakfyllor som återgår i fyllor, en dimma av självmedvetenhet och känslan av att alla gett upp på en.
I dag råder det ingen tvekan om vem The Japanese House är – och det blir allt tydligare vad hon gör. Hennes direkta sätt att måla upp omvärlden på gör det svårt att slita sig ur skivans trans när de sista tonerna ebbar ut. Med Good at Falling lyfter hon till en annan nivå – fylld av ärliga skildringar och bitterljuv självdistans.