The War on Drugs
Roskilde, 1/7 – 2015

Det fanns en tid då musikaliska ”woo!”-utrop var förbehållna Win Butler i ett ungt lovande Arcade Fire. Ett decennium senare delar de sin plats som Bruce Springsteen-influerat indierockband med The War on Drugs, ett band som tycks stå mer och mer bredbenta för varje nytt album de ger ut. Med förra årets album Lost in the Dream bakom sig har bandet nått den punkt i sin karriär då man till exempel tar med sig en heltidssaxofonist på turnén – och då man blivit så pass dåsig i sin scennärvaro att man slänger in ett lojt och kontraproduktivt ”woo!” för att kompensera när det behövs.

Spelningen i Roskildes Arena-tält blir i allra högsta grad i behov av den här konstgjorda andningen, med en trött sångare i Adam Granduciel som ändå envisas med att ta i så han spricker. De ambienta mellanpartier som bröt av låtarna på Lost in the Dream är utbytta mot en övertydlig strävan efter konstanta urladdningar, vilket enligt all logik istället leder ut i en spelning utan dynamik. Med så pass många låtar som känns skrivna för livesammanhang, med en större publik än någonsin och uppbackad av ett så pass tight och helhjärtat band är det mest Granduciels egen närvaro som fattas. Typexempel: det vanligtvis starka Slave Ambient-spåret Best Night är långt efter sitt intro oigenkännligt eftersom sångmelodin bytts ut mot en totalt avslagen, tvåtonig sångstil som snarare för tankarna till Anna Untz än till Bob Dylan.

Lagom till Red Eyes har ett sorts engagemang byggts upp och förmodligen är det delvis tack vare att publiken här börjar lajva en Avicii-spelning. Passagerna mellan den, Baby Missiles och Under the Pressure tycks långdragna för publiken såväl som för bandet själva, som trots sina fantastiska förutsättningar verkar ha blivit för bekväma i sin roll som saxofonrockens räddare.