Orange
The Weeknd
Roskilde, 28/6 – 2017
Publicerad: 29 juni 2017 av
Rikard Berg
Abel Tesfaye har länge haft två mål med The Weeknd – att göra innovativ musik och att bli världens största popstjärna. Ju mer plats han gett åt det senare, desto mindre fokus har det första fått. Tesfaye verkar tro att de går stick i stäv med varandra, att han måste slipa ner sina vassa kanter för att inte stöta sig med den stora massan. På sätt och vis har han väl rätt – det är betydligt lättare att dra igång en bil-allsång med kärnfamiljen till I Feel It Coming än till explicita rader om oralsex och kokain – men man ska inte heller överdriva. I en tid då 50 Shades of Grey är en av de största biosuccéerna någonsin, då William är populärast på Hartvig Nissens skole, ska man vara varsam om sina kvaliteter som “mystisk”, “spännande” och “farlig”.
Världens största popstjärna vore att ta i, men störst på Roskilde är han tveklöst. När The Weeknd kliver ut på festivalens Orange-scen är det inför ett av sina största publikhav någonsin. Därför är det egentligen inte konstigt att han slipat ner sig lite, men det är synd. Rökmaskinerna viner, gitarrsolona ylar och Tesfaye själv skuttar omkring på scen som om han vore dekadensens Bruce Springsteen. Innan refrängerna brölar han ut “One, two, three” och “Let’s go!” om vartannat och för varje raspig publikuppmaning försvinner mer och mer av den sammetslena sångrösten. Inte heller finns det något behov av att elda igång någon – folk hoppar och sjunger med till varenda låt ändå, vare sig det är bangers som The Hills eller ljumna albumspår som Six Feet Under.
-
Rockfetischeringen är ett av många drag som The Weeknd lånat från sin stora karriärsförebild Michael Jackson. Starboy är en analfabets anagram av Bad och med det kommer tydliga fördelar. Läderjackan klär honom och i den känns han äntligen naturlig som superstjärna. Albumet är ett av de mest streamade någonsin, I Feel It Coming är sommarens stora hit på Roskildecampingen och samma låt skapar onsdagskvällens bästa stämning när Tesfaye sjunger den – Daft Punks mjuka produktion får tiotusentals danskar att transcendera till en ny våglängd av feelgood. Nästan lika hårt slår Can’t Feel My Face, som tack vare Nile Rodgers-lika discoriff känns splitterny och som en klassiker på samma gång.
Ändå kommer en bitter smak av att både vi och The Weeknd förtjänar någonting helt annat. Tidigt under konserten hörs några sekunder av House of Balloons-introt, där han samplar gothbandet Siouxsie & the Banshees. Det ger hopp om att han ska spela musik från sina stilbildande tidiga mixtapes – där han också vågade sampla Beach House och Cocteau Twins – men introt går snabbt över i den mer riskfria och urvattnade Party Monster från senaste skivan. Det är ett talande exempel för hur musiken slätats ut för att lättare kunna glida över stora massor. Wicked Games börjar fint och lite avklätt, men slaktas mot slutet i ett bredbent gitarrsolo. Utöver den spelas inga äldre låtar med rå svärta – det finns det inte plats för hos den nya Weeknd.
Framför allt går Tesfaye i den vanligaste av arenafällor, stjärnstatusen till trots. Han vräker på så mycket att vi knappt kommer honom in på skinnet. Som tur är håller han sig på benen, prickar oftast rätt med rösten och lyckas hålla det enorma publikhavet i styr. Han har redan klättrat upp till toppen – nu behöver han bara få ett fast grepp om sin artistpersona och väcka innovationslusten till liv igen. Lyckas han med det finns det fortfarande mycket kvar att hämta.