Arena
Trentemøller
Roskilde, 30/6 – 2017
Publicerad: 2 juli 2017 av
Rikard Berg
Trentemøller har gjort en bakvänd Roskilderesa. För tre år sedan stod han som avslutningsakt på Orange, den största av festivalens scener. När han nu är tillbaka intar han den betydligt mindre Arena med en blygsammare speltid tidigt på kvällen. Vad det beror på går att koka ner till två punkter – det nya albumet Fixion har fått ett ljummet mottagande, och ljudbilderna därifrån är rätt så annorlunda mot vad han gjort tidigare. De nya låtarna bär på starkare influenser av gothlik synt – darkwave – och renare popmusik. I utbyte har technosoundet från hans genombrottsalbum The Last Resort från 2006 skalats bort till den grad att det ofta är helt försvunnet.
Det hela leder fram till en spelning med två ansikten. Dels försöker Trentemøller, som i vanlig ordning backas upp av ett fullskaligt liveband, skapa mörka och lugna ljudbilder i stil med det senaste albumet. Dels kan han inte hålla sig från att få publiken att dansa så hårt han bara kan. Långsiktigt bygger han under konserten upp en alltmer intensiv stämning, men om man räknar på korta intervaller så svänger han gång på gång mellan lugnt och dansant. Det är som att han inte riktigt kan bestämma sig vart musiken ska ta oss, vilket kan vara både spännande och frustrerande. Å ena sidan kan han bygga drop på rekordtid och ha oss i luften på bara några sekunder, å andra sidan stannar vissa låtar upp när de borde fortsätta, och vi försätts i stillastående när det kliar i kroppen efter snabbare takter.
-
Under konsertens gång får vi ta del av en bergochdalbana genom olika genrer – det avverkas moment av postpunk, techno, syntpop och ambient. Den mångsidigheten har alltid varit Trentemøllers styrka, och för det mesta är det väl så även nu. Sångaren Marie Fisker bidrar till en ny dimension – hon ledsagar oss genom stora delar av konserten och är fängslande till sättet. Hennes scenspråk är som hos ett vakande kattdjur, mycket likt Savages Jehnny Beth, och hon spejar ut över publiken för att spänstigt fånga upp oss. Men så plötsligt är hon borta och gothstämningen likaså – då kliver i stället Trentemøller själv fram som en publikfriare utan like. Han springer ut från sitt syntbås, hoppar som en galning och klappar igång publiken, som försöker hänga med så gott den kan. Minuten senare står vi på nytt och vaggar till Fiskers röst. Mångsidigheten och ivrigheten sätter ett par uppenbara käppar i hjulet – men när publikens danssug mot slutet klimaxerar i en stor urladdning, känns det som ett välförtjänt mål på en resa som varit krokigare än nödvändigt.
-
