Arena
Underworld
Roskilde, 5/7 – 2019
Publicerad: 6 juli 2019 av
Malcolm Jeppsson
Ett tjockt moln av rök täcker Arena-scenen helt och hållet, och det blippiga introt till Two Months Off rullar igång. Ljudbilden är tillfredsställande, basen känns i bröstet. Röken skingras, och ett av den snart 40 år fyllda brittiska technogruppens snyggaste riff växer långsamt fram. “You bring light in” sjunger sångaren Karl Hyde om och om igen. Det syns kanske att han är 62, men det hörs inte. Stämningen på scen är euforisk, men publiken har inte hunnit värma upp än.
Rick Smiths syntar ser ut som något ur Terminator, ett industriellt monster. Andra låten Dark Train rullar igång, och basen får byxbenen att fladdra. Men det är inte bara ljudet som är bra, ingen annan akt den här upplagan av Roskildefestivalen slår Underworld på fingrarna när det gäller ljuset. Laser i skiftande färger och mönster blandas med strobe-effekter som gör en orolig för att en säkring ska gå någonstans.
Under nysläppta Border Country dör festen ut, och rave-känslan tar vid. Det är mjukt, men samtidigt tight. Det märks hur de med sin progressiva minimalism och svulstighet omvartannat ligger till grund för en otrolig mängd elektronisk musik, som inspirationskälla såväl estetiskt som ljudidealsmässigt.
-
Stämningen i tältet bara växer. Under Cowgirl märker jag hur jag helt plötsligt själv också är inne i den där hypnotiska, obeskrivligt behagliga känslan. Allt är frid och fröjd, tills Rick Smith med ett lite förvirrat uttryck bakom gubbiga läsglasögon kommer åt en knapp och en annan låt går igång. Felet åtgärdas på en och en halv sekund, men det räcker. Skön känsla borta. Det är en pinsamt slarvig grej att göra av en så stor och proffsig akt.
Det märks att avslutningsnumret Born Slippy är vad alla i hemlighet väntat på. Många av de som inte hade åldern inne eller rent av inte ens var födda under Underworlds storhetstid på 90-talet (till exempel jag) upptäckte gruppen genom geniala Trainspotting, där låten är med i soundtracket. Det vackra med låten är att den representerar svaghet och desperation, en kontrast mot allt det vanliga i Underworlds musik. Riffet skär som en kniv djupt ner i lilla mig. Det är så tillfredsställande, och när basen och trummorna kommer in blir känslan ännu mer intensiv. Då lyckas Rick Smith förstöra det genom att slarva till det på exakt samma sätt som tidigare. Det är som att skända sin egen flagga.
Jag går från arenatältet smått skrattretad, även om jag inte är helt missnöjd. Energin fanns där absolut 99% av tiden, men att göra ett så betydande slarvfel, inte bara en utan två gånger, förstör den eteriska känslan som är hela själen i Underworlds musik. Det är synd på en annars så väl utförd spelning.
-
