Debaser Strand
Unknown Mortal Orchestra
Stockholm, 10/9 – 2015
Publicerad: 11 september 2015 av Filip Hiltmann
Det var länge sen jag bevittnade ett så till bredden fyllt Debaser Strand. Kanske är det inte så konstigt, Unknown Mortal Orchestra har sedan sitt tredje album släpptes i maj gått från att mest vara en angelägenhet för inbitna psychfans till att nå en betydligt bredare publik. Det blir som extra påtagligt under Multi-Love, då till och med frontmannen Ruban Nielson själv ser chockad ut över att nästan alla kan sjunga med till precis vartenda ord.
Succén med det nya albumet till trots så blir det extra evident live hur albumformatet inte är ultimat för Ruban Nielson och sitt Unknown Mortal Orchestra. Låtarna – gamla som nya – kläs om i nya, mer utvidgade, kostymer live. Kostymer som inte skulle få rum på ett album. Det känns lite som ett kosläpp, äntligen får låtarna komma ut och hitta sig själva i det fria.
De psykedeliska tendenserna som präglar bandet på skiva byts nu istället ut mot mer Minneapolisinspirerade ljudbilder som artar sig både i och i mellan låtarna. Låtar som Like Acid Rain och Stage or Screen förvandlas till gungigt dansanta mästerverk, samtidigt som mellanspelen som följer tangerar både blues, jazz och funk. Skillnaderna mellan bandets senaste Sverigebesök, det på Pustervik 2013, och nu är markanta. Då var det rocken som stod i fokus; den energiska showen varvades med riviga gitarrsolon och ett antal trumsolon. Både då som nu hette de Unknown Mortal Orchestra, och både då som nu låter de som Unknown Mortal Orchestra. Bandet är, för att dra till med en uttjatad klyscha, i ständig förändring.
Den förändringen gäller varje kväll. Precis som Nielson själv berättade i vår intervju med honom låter Unkown Mortal Orchestra aldrig likadant varje kväll. Mellanspelen, hur långa låtarna blir, vad som sker på scen – allt är olika från gång till gång. Det är uppfriskande bland allt mer standardiserade liveshower att få bevittna något som verkligen känns unikt. Unknown Mortal Orchestra må spela samma låtar nästan varje kväll, men hur de framförs varierar markant.
Efter två väl valda extranummer i form av Necessary Evil och Can’t Stop Checking My Phone tackar bandet för sig. När jag dyblöt traskar ut från lokalen kan jag inte låta bli att tänka på hur de kommer att låta nästa gång jag ser dem. För se dem igen kommer jag garanterat att göra. Frågan är bara när.